En One Direction Novell Blogg

Previous
Efter ungefär en timme, så hade jag ingen aning om vart jag var. Jag såg en kille stå vid en parkbänk. Jag gick fram till honom
"Excuse me, do you know how to get to The Ritz hotel?" Frågade jag. Killen vände sig om. Jag blev helt stel av skräck när jag såg vem det var. Jag ville springa, men mina ben vägrade röra på sig. Det enda jag fick fram var
"Ni..Nick?
___________________________________________________________________________________

Nicoles perspektiv:
Jag kunde inte koncentrera mig, rädslan tog över hela mitt sinne. Jag hörde ett avlägset skratt. Det var inte ett glatt skratt utan ett elakt, och hånande skratt.
”Jaså om det inte är lilla Nicole” Jag kände igen rösten allt för väl. Mot min vilja tänkte jag tillbaka på den hemska dagen för 4 år sedan. Jag kom ihåg allting. I minsta lilla detalj.
*Flashback*
Jag var så glad. När jag hade berättat för Sofie och Olivia att jag skulle på en dejt med Nick som gick i 9:an, blev de inte alls glada för min skull, utan blev misstänksamma.  De sa att det var något skumt med att någon från 9:an gick ut med en tjej som gick in 6:an. Han var 3 år äldre än mig, jag var 12 snart 13, och han var 16. Jag brydde mig inte om deras misstankar. Han hade varit så snäll mot mig. Han hade varit en gentleman, och var alltid snäll. Han frågade alltid om jag var redo, om jag tyckte att det ok. Men trots allt skulle Sofie & Olivia ändå hjälpa till och fixa mig. Vi skulle gå på bio, och sen äta middag. Jag var så nervös och hade till och med köpt nya kläder. Jag hade på mig ett par gula jeans, och ett vitt och svart randigt linne. Jag hade på mig massa smycken, ringar, halsband, örhängen och armband. Jag hade sminkat mig och plattat håret. Allt för att se äldre ut. När jag äntligen var klar var jag väldigt nöjd med mitt utseende. Jag kände mig otroligt säker. Nick  hämtade mig klockan 6 och vi åkte till bion. Vi kollade på en jättebra film, och hade otroligt kul. Allt gick super, ända tills vi skulle gå och äta middag. Han sa att vi skulle till någon pizzeria. Vi gick dit men istället för att gå mot pizzerian, drog han in mig i en mörk gränd. Liten som jag var förstod jag ingenting. Jag trodde han kanske skulle berätta något, säga att han älskar mig. Men jag hade helt fel.
”Vad gör vi här” fnissade jag
”Det får du se” svarade han, med en helt annan röst än tidigare. Rösten var inte vänskaplig längre utan lömsk och läskig. Jag blev rädd och försökte gå därifrån, när jag gjorde det slog han mig. Han slog mig på kinden och jag kommer fortfarande ihåg den brännande smärtan. Han slog mig en till gång och en till och ännu en gång. Sen slog han mig i magen och sparkade mig i magen. Jag kommer ihåg smärtan allt för väl. Om jag stänger ögonen kan jag fortfarande känna den smärtan. Den brännande smärtan, som får en att önska att man bara kunde dö, så man slapp känna den smärtan. Jag började blöda när han puttade ner mig på marken. Jag skrapade upp båda armbågarna. Jag ställde mig upp och försökte springa iväg men han stoppade mig. Han började ta av sig byxorna. Han puttade till mig ännu en gång. Då svimmade jag.

Några timmar senare vaknade jag och kollade mig omkring. Jag låg på ett sjukhus. Mina föräldrar satt med mig på ena sidan av sängen. På andra sidan satt Sofie och Olivia. Sofie såg att jag var vaken och sa till sjuksköterskan. Hon berättade att jag hade blivit grovt misshandlad och våldtagen. Hon sa även att jag hade tur som inte hade blivit gravid. Jag började gråta. Min mamma tog min hand och tröstade mig. Jag fick stanna på sjukhuset över natten. Jag hade fått allvarliga inre skador i magen. Om jag blev misshandlad igen skulle jag troligen dö. De tre månader som följde var de värsta i mitt liv. Jag började skära mig själv. Det fick mig att må bättre. Det enda som fick mig att sluta var mina bästa vänner Sofie och Olivia. Jag gick knappt i skolan och mådde för det mesta illa och fick ligga i sängen. Men med hjälp av min familj och mina vänner gick jag med på att gå till en psykolog. Vi polisanmälde Nick och han åkte in i fängelse. Han skulle sitta inne i 3 år. Efter ett tag började jag må bättre. Jag gick vidare. Men jag har fortfarande kvar dem där hemska ärren på mina handleder, som påminner mig om händelsen.
*Slut på flashback*
Jag skakade. Han tog fram sin hand och slog mig på kinden. Jag kände den hemska smärtan igen. Medans han slog mig sa han samma ord om och om igen.
”Du ska få ångra att du lämnade mig”
Jag hade tur. Folk började gå förbi. Han slutade slå mig och slängde in mig i ett hörn. Där låg jag och kunde inte röra mig. Jag ville gå hem, men jag kunde inte. Hela kroppen värkte.

Olivias perspektiv:

Jag hörde ytterdörren stängas och kollade vem det var som gick. Jag hittade en lapp på dörren. Jag läste.
”GODMOORNING!!! Jag drar ut, ska på en promenad. Ring om jag inte är tillbaka innan lunch. Ciao”
Jag skrattade lite åt lappen och gick upp till Sofies rum. Hon och Niall hade blivit sams igen. Vi gick för att väcka dem andra. Vi hoppade på dem och skrek och sjöng lite. Dem tyckte tydligen inte det var särskilt kul. Skumt... Vi åt frukost och sen så satte vi på teven. Vi bestämde sedan oss för att spela wii. Jag vann såklart. Eller inte. När klockan var runt ett ringde jag till Nicole. Ingen svarade. Jag skickade ett sms till henne. Ungefär 20 minuter senare ringde min mobil. Det var Nicole.
”Hola” sa jag glatt
”Is this Olivia Boman?” sa någon. Ok, det var verkligen inte Nicole.
”Yes”
”Please, come to the hospital now”
”What why?”
”It's Nicole, she is hurt”
”I'll be there”
Jag kunde inte sluta tänka på det som hände för 4 år sen med Nick. Jag gick ut i vardagsrummet.
”Everyone we are going to the hospital. Louis, you will drive”
”What, why” sa alla samtidigt.
”It's Nicole”
___________________________________________________________________________
Shulululu! Blev väldigt nöjd med den här delen, skrev på ett lite annorlunda sätt. Dessutom är den längre än vanligt. Vad tycker ni om den, är den bra eller dålig? Nästa del kommer imorgon :D