Stand up-kapitel 8
Vi gick upp på scenen och möttes av höga skrik från hundratals tjejer. När vi började sjunga, slutade skriken och alla började sjunga med. Eller inte riktigt sjunga, snarare skrik-sjunga. Min blick vandrade över lokalen och fastnade på en tjej, med mörktbrunt hår-som var slingat blont-och blå-gröna ögon. Hon påminde mig om någon. Gabriella. Jag kollade nogrannare och jag var säker. Det var henne. Men vad gjorde hon här? Hon hade undvikit mig de senaste gångerna jag var i Mullingar. Gabriella sänkte huvudet och jag kunde inte se henne längre. Jag kände fjärilarna i min mage. Åh nej.
Jag var fortfarande kär i henne.
_______________________________
Gabriellas perspektiv
Konserten började gå mot sitt slut och jag hade verkligen haft kul. Någon gång under konserten hade jag lyckats glömma bort att Niall var där och bara njuta av musiken, av konserten. Om jag sa att deras röster och deras musik var dålig skulle jag ljuga. De var fantastiska. Jag ville inte att de skulle ta slut, mest för att jag inte ville riskera att stötta på Niall. Allt är bara så svårt. Jag vet inte om jag vill träffa honom eller inte. Jag vet inte om jag älskar honom eller inte. Det enda jag vet är att jag har förlåtit honom. Han kanske inte var den rätta för mig. När konserten tog slut satt jag och Sara kvar tills nästan alla hade gått ut. Vi hade trots allt meet and greet biljetter så vi gick ut innan kön skulle bli allt för lång. Till min förvåning var de inte så mycket folk på meet and greet. Vi ställde oss i kön och väntade på vår tur.
Saras perspektiv
Vi hade stått i kön i cirka 40 minuter nu. Vi hade kommit så pass långt fram att vi stod några meter ifrån killarna. Jag såg de 5 snyggaste killarna i världen framför mig. Niall med sina blåa ögon. Zayn med sitt perfekta utseende. Liam med hans fina hår. Och Louis med sitt leende. Men min blick fastnade på den krulliga medlemmen av bandet. Hans lockar, perfekta. Hans lysande gröna ögon och hans stora leende. Han var helt perfekt. Harry hade alltid varit min favorit. Men jag hade aldrig känt såhär. Han tittade upp och log mot mig. Jag kände hur jag blev svag i knäna. Jag trodde ärligt talat att jag skulle dö. Och allt han gjorde var att le. Gabriella puttade till mig och jag vaknade ur min trans. Det var vår tur. Jag gick nervöst fram till dem och sa hej.
"Hello" sa jag. Gabriella nickade men sa ingenting. Hon gömde sitt ansikte från Niall, hon hoppades väl att han inte skulle känna igen henne. Men Niall stirrade rakt på henne så jag antog att han redan visste vem hon var. Jag tittade mot Harry och han log.
"Hello beautiful" sa han.
_______________________________
Förlåt att jag inte har uppdaterat på en vecka! Men letar som sagt efter någon som ska blogga med mig. Intresserad? Kolla inlägget här nedanför! Så vad tycks?
Behöver hjälp!
Känns som jag inte hinner skriva, det är mycket just nu! Så är det någon som vill blogga med mig. Alltså skriva varannan kapitel? Isåfall kommentera det här inlägget. I kommenteran ska det stå
*namn
*emailadress
*varför just du ska skriva
Jag har bara 2 krav.
Du ska ha följt novellen från början och du ska vara en directioner!!!
Jobbar på nästa kapitel…
Hej! Jobbar på nästa kapitel, den kommer nog komma upp imorgon! Men jag har en viktig fråga till er:
Vad är bäst? Snabbare uppdatering-kortare kapitel eller långsammare uppdatering-längre kapitel.
Med snabb uppdatering menar jag ungefär 6-7 gånger i veckan och med långsam menar jag 2-3 gånger i veckan.
Behöver er åsikt!!!
One Direction collage
Gjorde ett collage för en annan novell jag skrev. Vad tycks?
Stand up-kapitel 7
Sara gjorde detsamma. Sen tog vi på oss kläderna vi hade köpt igår. Jag tog på mig mina jeans, min tröja och ett par kilklackar. Sen satte jag på mig en ring och några armband. Jag hade också ett halsband från Niall som jag hade på mig varje dag. Sara hade på sig sin klänning, ett par beige klackar och accessoarer. Sen målade vi naglarna rosa. När vi var klara var klockan halv fyra. Vi ville vara där tidigare så vi åkte direkt. Vi satte oss i en taxi och åkte iväg.
Gabriellas perspektiv
Efter ca. 10 minuter var vi framme. Framför mig såg jag ett enormt hus. Jag hörde skrik, först trodde jag att någon hade gjort illa sig, men sen såg jag några hundra skrikande tjejer stå utanför konserthuset. När vi skulle gå in var det några tjejer som pratade med oss.
"You are so lucky to have tickets, we didn't get any"
"You even got meet and greet tickets!"
Vänta? De här tjejerna var här och de hade inte ens några biljetter? Vad gjorde de då här? Stod de här bara för att få se en skymt av bandet, av min Niall? Nej, nej, nej vad håller du på med Gabriella, han är inte din längre. Han kan få vem han vill nu. Mina tankar tog över, och jag kände för att gråta. Jag måste vara stark, tänk snart kommer jag träffa honom på riktigt. För första gången på 2 år. Jag skyndade förbi tjejerna. Vi gick till dörren. En vakt stoppade oss. Vi visade våra biljetter och efter ett tag släppte han in oss. Vi hittade våra platser och de var faktiskt väldigt bra. Vi såg allting perfekt. Efter ett tag började konserten. Snart började dem sjunga. Jag kollade på Niall hela tiden. Han blick vandrade över lokalen och fastnade på mig. Så snart jag insåg det, hukade jag ner så att han inte såg mig.
Nialls perspektiv
Vi gick upp på scenen och möttes av höga skrik från hundratals tjejer. När vi började sjunga, slutade skriken och alla började sjunga med. Eller inte riktigt sjunga, snarare skrik-sjunga. Min blick vandrade över lokalen och fastnade på en tjej, med mörktbrunt hår-som var slingat blont-och blå-gröna ögon. Hon påminde mig om någon. Gabriella. Jag kollade nogrannare och jag var säker. Det var henne. Men vad gjorde hon här? Hon hade undvikit mig de senaste gångerna jag var i Mullingar. Gabriella sänkte huvudet och jag kunde inte se henne längre. Jag kände fjärilarna i min mage. Åh nej.
Jag var fortfarande kär i henne.
Gabriellas perspektiv
Efter ca. 10 minuter var vi framme. Framför mig såg jag ett enormt hus. Jag hörde skrik, först trodde jag att någon hade gjort illa sig, men sen såg jag några hundra skrikande tjejer stå utanför konserthuset. När vi skulle gå in var det några tjejer som pratade med oss.
"You are so lucky to have tickets, we didn't get any"
"You even got meet and greet tickets!"
Vänta? De här tjejerna var här och de hade inte ens några biljetter? Vad gjorde de då här? Stod de här bara för att få se en skymt av bandet, av min Niall? Nej, nej, nej vad håller du på med Gabriella, han är inte din längre. Han kan få vem han vill nu. Mina tankar tog över, och jag kände för att gråta. Jag måste vara stark, tänk snart kommer jag träffa honom på riktigt. För första gången på 2 år. Jag skyndade förbi tjejerna. Vi gick till dörren. En vakt stoppade oss. Vi visade våra biljetter och efter ett tag släppte han in oss. Vi hittade våra platser och de var faktiskt väldigt bra. Vi såg allting perfekt. Efter ett tag började konserten. Snart började dem sjunga. Jag kollade på Niall hela tiden. Han blick vandrade över lokalen och fastnade på mig. Så snart jag insåg det, hukade jag ner så att han inte såg mig.
Nialls perspektiv
Vi gick upp på scenen och möttes av höga skrik från hundratals tjejer. När vi började sjunga, slutade skriken och alla började sjunga med. Eller inte riktigt sjunga, snarare skrik-sjunga. Min blick vandrade över lokalen och fastnade på en tjej, med mörktbrunt hår-som var slingat blont-och blå-gröna ögon. Hon påminde mig om någon. Gabriella. Jag kollade nogrannare och jag var säker. Det var henne. Men vad gjorde hon här? Hon hade undvikit mig de senaste gångerna jag var i Mullingar. Gabriella sänkte huvudet och jag kunde inte se henne längre. Jag kände fjärilarna i min mage. Åh nej.
Jag var fortfarande kär i henne.
Stand up-kapitel 6
Efter att ha stoppat i mig en macka och ett glas juice så släpade jag ner våra stora resväskor. När vi var klara att åka så erbjöd sig min pappa att skjutsa oss till tågstation.
Gabriellas perspektiv.
Hej! det är Olivia igen :)) Katja skrev kapitlet men hade ingen tid att publicera det så jag fick göra det. Hon gjorde en extra lång eftersom hon inte skrivit på ett tag. Vad tycker ni om det? Jag tycker iaf att det är as bra! Hoppas att ni komenterar mycket!! :DDD CIAO!! <33333
"Lets go then ladies" sa han.
"DUBLIN HERE WE COME" skrek Gabriella.
Gabriellas perspektiv.
Vi kom fram till tågstationen och klev ur bilen. Vi sa hejdå till Saras pappa och sen gick vi. Vi satte oss på tåget och strax efter så åkte vi. Tågresan skulle ta ungefär 2 timmar. Jag somnade efter 10 minuter.
"Gabriella?" Hörde jag en röst säga. Jag vaknade upp ur min djupa sömn.
"We're in Dublin now" sa rösten igen, jag kände igen rösten som Sara. Jag satte mig upp och vi tog ner våra väskor och gick av.
"which hotel are we going to stay at?"
"Grand hotel!" sa Sara uppspelt.
"Then we have to take a taxi" sa jag. Sara sa ingenting utan pekade rakt över gatan. Jag kollade där hon pekade och såg en stor skylt där det stod "Grand hotel" på. Jag skrattade lite åt min dumhet. Sara stämde in i skrattet. Vi började gå mot hotellet och checkade in. När vi gick in på rummet slängde jag mig direkt i sängen. Jag började känna mig hungrig och kollade mot klockan. 12.35.
"Should we go and eat something?" frågade jag.
"Yeah, and then we can go shopping!" svarade hon entusiastiskt.
"Sure" Jag packade ner min mobil, plånbok och lite andra nödvändiga sakeri en handväska. Vi gick ut och letade efter ett ställe att luncha på. Vi hittade snart Nandos och satte oss därinne. Båda beställde kyckling och vi njöt av måltiden. 45 minuter senare var vi klara och reste oss. Vi gick ut och letade efter några affärer. Vi gick in på Topshop, H&M, Forever 21, BikBok, Hollister och några till. Tillslut hittar jag ett par snygga svarta tighta jeans, med små fina detaljer på sidorna, sen så hittade jag ett par svarta kilklackar och en vit stickad tröja. Sara hittade en svart kort, tajt klänning som hade en dragkedja där framme. Sen hittade vi lite accessoarer och nagellack. När vi var nöjda med det vi hade köpt gick vi in på mikshake. Vi gick tillbaka till hotellet, lämnade påsarna och sen åt vi middag.
Nästa dag.
Gabriellas perspektiv.
Jag vaknade rätt sent. Jag kollade på klockan som visade 11.12. Jag flög upp och sprang in i badrummet. Sara var redan vaken. Jag tog en snabb dusch, borstade tänderna och lät håret ligga. Jag drog på mig mjukisbyxor och en t-shirt. Konserten började 5 så vi åt lunch först. Sen började vi fixa oss. Vi satte på One direction på högsta. Vi började med håret. Jag hade fixat mitt hår så att det var lite halvlockigt. Sara plattade sitt kopparröda hår. Vi båda hade utsläppt. Sen sminkade vi oss. jag tog först foundation och rouge. se eyeliner och mascara. Sara gjorde detsamma. Sen tog vi på oss kläderna vi hade köpt igår. Jag tog på mig mina jeans, min tröja och ett par kilklackar. Sen satte jag på mig en ring och några armband. Jag hade också ett halsband från Niall som jag hade på mig varje dag. Sara hade på sig sin klänning, ett par beige klackar och accessoarer. Sen målade vi naglarna rosa. När vi var klara var klockan halv fyra. Vi ville vara där tidigare så vi åkte direkt. Vi satte oss i en taxi och åkte iväg.
Hej! det är Olivia igen :)) Katja skrev kapitlet men hade ingen tid att publicera det så jag fick göra det. Hon gjorde en extra lång eftersom hon inte skrivit på ett tag. Vad tycker ni om det? Jag tycker iaf att det är as bra! Hoppas att ni komenterar mycket!! :DDD CIAO!! <33333
Stand up-kapitel 5
Jag drog på mig mina knä-höga converse och stängde dörren efter mig. Sedan sprang jag den korta vägen till Saras hus. På vägen passerade jag Nialls hus. Jag såg faktiskt fram emot att träffa honom. Men då kom jag på något, något jag aldrig hade tänkt på förut.
Tänk om han inte kommer ihåg mig?
Saras perspektiv
Dörrklockan ringde och jag sprang mot dörren. Jag öppnade den och utanför stod Gabriella. Jag log och hon kom in. Vi satte oss i soffan och började prata lite.
"I think I will die. The entire 48 hours left until we are at their concert. Gabby bara skrattade åt mig.
"which time to we have to go up tommorow" frågade hon.
"Emm, the train leaves at half past eight so about 7, 7:30, maybe? " svarade jag
"then maybe we shouldn't stay up all night" sa hon. Jag sprang till min ipod och satte på up all night av one direction. Jag började hoppa runt och sjunga med.
I wanna stay up all night and jump around until we see the sun, I wanna stay up all night and find a girl and tell her she's the one!
Gabriella låg på golvet och vred sig av skratt. Jag skrattade åt henne där hon låg på golvet och liknade en säl. När hon lugnat ner sig lite gick vi och beställde hem pizza. Mamma orkade inte laga mat just nu. Snart kom pizzan och vi åt. Resterna sparade vi till middagen.
"Should we go and rent some movies and buy popcorn and all that stuff" frågade jag
"Yup! Let's go" sa Gabby och började gå mot hallen. Jag satte på mig mina skor och orkade inte sätta på mig någon jacka. Vi gick till närmaste filmbutik. Efter ett tag av letande hittade vi två filmer som passade oss: Fredag den trettonde och Love actually. Sen köpte vi även en stor påse med godis och sen lite popcorn. När vi kom hem sprang vi upp till mitt rum och satte i en av filmerna. Sen satte vi oss tillrätta och tittade på filmerna.
Nästa morgon
Jag vaknade nästan morgon och kollade på klockan. Den visade 07:24. Jag steg upp och väckte Gabriella. Hon gick till badrummet, och jag packade klart det allra sista. Jag drog på mig ett par jeans-shorts och en tshirt. Jag lät mitt lockiga hår ligga som det var och sen gick vi ner för att äta frukost. Efter att jag hade stoppat i mig en macka och ett glas juice släppade ner våra stora resväskor. När vi var klara att åka erbjöd sig min pappa att skjutsa oss till tågstation.
"Lets go then ladies" sa han
"DUBLIN HERE WE COME" Skrek Gabriella.
Förlåt för nada uppdaterign igår det blev så bara hade inte tid. Så vad tycks?
Tänk om han inte kommer ihåg mig?
Saras perspektiv
Dörrklockan ringde och jag sprang mot dörren. Jag öppnade den och utanför stod Gabriella. Jag log och hon kom in. Vi satte oss i soffan och började prata lite.
"I think I will die. The entire 48 hours left until we are at their concert. Gabby bara skrattade åt mig.
"which time to we have to go up tommorow" frågade hon.
"Emm, the train leaves at half past eight so about 7, 7:30, maybe? " svarade jag
"then maybe we shouldn't stay up all night" sa hon. Jag sprang till min ipod och satte på up all night av one direction. Jag började hoppa runt och sjunga med.
I wanna stay up all night and jump around until we see the sun, I wanna stay up all night and find a girl and tell her she's the one!
Gabriella låg på golvet och vred sig av skratt. Jag skrattade åt henne där hon låg på golvet och liknade en säl. När hon lugnat ner sig lite gick vi och beställde hem pizza. Mamma orkade inte laga mat just nu. Snart kom pizzan och vi åt. Resterna sparade vi till middagen.
"Should we go and rent some movies and buy popcorn and all that stuff" frågade jag
"Yup! Let's go" sa Gabby och började gå mot hallen. Jag satte på mig mina skor och orkade inte sätta på mig någon jacka. Vi gick till närmaste filmbutik. Efter ett tag av letande hittade vi två filmer som passade oss: Fredag den trettonde och Love actually. Sen köpte vi även en stor påse med godis och sen lite popcorn. När vi kom hem sprang vi upp till mitt rum och satte i en av filmerna. Sen satte vi oss tillrätta och tittade på filmerna.
Nästa morgon
Jag vaknade nästan morgon och kollade på klockan. Den visade 07:24. Jag steg upp och väckte Gabriella. Hon gick till badrummet, och jag packade klart det allra sista. Jag drog på mig ett par jeans-shorts och en tshirt. Jag lät mitt lockiga hår ligga som det var och sen gick vi ner för att äta frukost. Efter att jag hade stoppat i mig en macka och ett glas juice släppade ner våra stora resväskor. När vi var klara att åka erbjöd sig min pappa att skjutsa oss till tågstation.
"Lets go then ladies" sa han
"DUBLIN HERE WE COME" Skrek Gabriella.
Förlåt för nada uppdaterign igår det blev så bara hade inte tid. Så vad tycks?
Stand up-kapitel 4
-Jadå. svarade hon. När vi gick ut på skolgården såg jag henne stirra mot skolgrinden. Hennes ögon lyste av längtan och sorg. Hon kollade rakt på platsen där Niall väntade på henne för 2 år sedan.
Gabriellas perspekitv
From the moment I met you everything changed
I knew I had to get you whatever the pain
I had to take you and make you mine
I would walk through the desert I would walk down the aisle
I would swim all the oceans just to see you smile
Whatever it takes is fine
Oh oh oooh oh so put your hands up
Oh oh oooh oh coz it's a stand up
And I won't be leaving 'til I've finished stealing every piece of your heart
Every piece of your heart
I know your hearts been broken but don't you give up
I'll be there yeah I know it to fix you with love
It hurts me to think that you've ever cried
Oh oh oooh oh so put your hands up
Oh oh oooh oh coz it's a stand up
And I won't be leaving 'til I've finished stealing every piece of your heart
Every piece of your heart
Oh oh oooh oh so put your hands up
Oh oh oooh oh coz it's a stand up
And I won't be leaving 'til I've finished stealing every piece of your heart
And now we'll steal us a car
And we will drive to the stars
I will give you the moon
It's the least I can do
If you give me the chance
Min ringsignal fyllde rummet och väckte mig ur min djupa sömn. Jag stönade och anpassade mina ögon till ljuset. Jag tog upp min iphone och tryckte på den gröna knappen.
-Mmhhmm? svarade jag, min röst helt hes och kraxig.
-Where are you? You're supposed to be here, like, now. hörde jag Sara säga.
-Oh shit! sa jag och flög upp ur sängen. Det var Söndag idag, och jag skulle sova över hos Sara, och sen åker vi tidigt på måndag morgon. Jag kastade en blick på klockan. 13.17. Jag hatar mitt liv. Jag skulle vara hos Sara runt kvart över ett.
-Are you there Gabby? frågade Sara.
-Yeah, I'm on my way. I'll be there in like a 30 minutes. Bye, have to go.
-Okey, bye see ya, love ya!
-Love ya too. sa jag och la på. Jag struntade i frukost och hoppade in i duschen. Tio minuter senare stod jag och fönade mitt bruna hår. Jag drog några drag mascara. De gjorde så att mina grön-blåa ögon lyste. Jag satte upp mitt hår i en slarvig bulle och sprang in i mitt rum. Jag hade redan packat allt igår. Tack och lov. Jag drog på mig ett par rosa shorts, en tröja med musse pig på och tog min resväska. Jag tog också min skolaväska. Jag slängde i min plånbok-jag hade fått massor med pengar från mamma & pappa-min mobil, hörlurar, min dator, smink och lite andra nödvändiga grejer. Jag gick ner i hallen ochsa hejdå till mina föräldrar. De önskade mig lycka till med Niall. De var verkligen världens bästa föräldrar. Jag kunde berätta allt för dem och de var nästan aldrig pinsamma. Dessutom var de väldigt förstående. Jag drog på mig mina knä-höga converse och stängde dörren efter mig. Sedan sprang jag den korta vägen till Saras hus. På vägen passerade jag Nialls hus. Jag såg faktiskt fram emot att träffa honom. Men då kom jag på något, något jag aldrig hade tänkt på förut.
Tänk om han inte kommer ihåg mig?
Vad tycks? Juste, fick 8 kommentarer på förra kapitlet. Glad directioner! Såhär ser jag ut just nu:
1. :o-OMG JAG HAR FÅTT SKITMÅNGA KOMMENTARER.
2. :D-DE GILLAR MIN NOVELL!!!
3. >_<- Jag borde uppdatera.
4-c:-*evil smile* nu kan jag skryta om det på bloggen. MWAHAHHAHAHA
Så det va rmin reaktion :0
SEE YA LOVE YA
Gabriellas outfit btw: http://www.polyvore.com/summer/set?id=44678339
Gabriellas perspekitv
From the moment I met you everything changed
I knew I had to get you whatever the pain
I had to take you and make you mine
I would walk through the desert I would walk down the aisle
I would swim all the oceans just to see you smile
Whatever it takes is fine
Oh oh oooh oh so put your hands up
Oh oh oooh oh coz it's a stand up
And I won't be leaving 'til I've finished stealing every piece of your heart
Every piece of your heart
I know your hearts been broken but don't you give up
I'll be there yeah I know it to fix you with love
It hurts me to think that you've ever cried
Oh oh oooh oh so put your hands up
Oh oh oooh oh coz it's a stand up
And I won't be leaving 'til I've finished stealing every piece of your heart
Every piece of your heart
Oh oh oooh oh so put your hands up
Oh oh oooh oh coz it's a stand up
And I won't be leaving 'til I've finished stealing every piece of your heart
And now we'll steal us a car
And we will drive to the stars
I will give you the moon
It's the least I can do
If you give me the chance
Min ringsignal fyllde rummet och väckte mig ur min djupa sömn. Jag stönade och anpassade mina ögon till ljuset. Jag tog upp min iphone och tryckte på den gröna knappen.
-Mmhhmm? svarade jag, min röst helt hes och kraxig.
-Where are you? You're supposed to be here, like, now. hörde jag Sara säga.
-Oh shit! sa jag och flög upp ur sängen. Det var Söndag idag, och jag skulle sova över hos Sara, och sen åker vi tidigt på måndag morgon. Jag kastade en blick på klockan. 13.17. Jag hatar mitt liv. Jag skulle vara hos Sara runt kvart över ett.
-Are you there Gabby? frågade Sara.
-Yeah, I'm on my way. I'll be there in like a 30 minutes. Bye, have to go.
-Okey, bye see ya, love ya!
-Love ya too. sa jag och la på. Jag struntade i frukost och hoppade in i duschen. Tio minuter senare stod jag och fönade mitt bruna hår. Jag drog några drag mascara. De gjorde så att mina grön-blåa ögon lyste. Jag satte upp mitt hår i en slarvig bulle och sprang in i mitt rum. Jag hade redan packat allt igår. Tack och lov. Jag drog på mig ett par rosa shorts, en tröja med musse pig på och tog min resväska. Jag tog också min skolaväska. Jag slängde i min plånbok-jag hade fått massor med pengar från mamma & pappa-min mobil, hörlurar, min dator, smink och lite andra nödvändiga grejer. Jag gick ner i hallen ochsa hejdå till mina föräldrar. De önskade mig lycka till med Niall. De var verkligen världens bästa föräldrar. Jag kunde berätta allt för dem och de var nästan aldrig pinsamma. Dessutom var de väldigt förstående. Jag drog på mig mina knä-höga converse och stängde dörren efter mig. Sedan sprang jag den korta vägen till Saras hus. På vägen passerade jag Nialls hus. Jag såg faktiskt fram emot att träffa honom. Men då kom jag på något, något jag aldrig hade tänkt på förut.
Tänk om han inte kommer ihåg mig?
Vad tycks? Juste, fick 8 kommentarer på förra kapitlet. Glad directioner! Såhär ser jag ut just nu:
1. :o-OMG JAG HAR FÅTT SKITMÅNGA KOMMENTARER.
2. :D-DE GILLAR MIN NOVELL!!!
3. >_<- Jag borde uppdatera.
4-c:-*evil smile* nu kan jag skryta om det på bloggen. MWAHAHHAHAHA
Så det va rmin reaktion :0
SEE YA LOVE YA
Gabriellas outfit btw: http://www.polyvore.com/summer/set?id=44678339
Stand up-kapitel 3
-You are the best! But what about Niall? frågade hon. Ja, hon visste om att vi var tillsammans, men hon hade aldrig använt mig för att komma åt Niall. Hon var min bästis på riktigt.
-Yeah, it is hard, but i'll do it for you. sa jag lite tyst
-Aw, I love you Gabby! This is the best birthday present ever. sa hon och gjorde en rolig min.
-Your welcome. svarade jag. Som sagt visste Sara om mg och Niall. Det hon inte visste var att jag fortfarande var kär i honom.
Gabriellas perspektiv
Vi gick på bussem och åkte iväg till skolan. Idag var som sagt sista dagen. Jag och Sara hade praktiskt taget samma schema. Och vi slutade tidigt, redan vid 13:30, eftersom det var Fredag. Sen på måndag åker vi till Dublin med tåg. På tisdagen var konserten och sen stannar vi tills på fredag. Vi åker hem på Lördag tidigt på morgonen. Jag hade köpt meet & greet biljetter, vilket betydde att vi skulle få träffa dem. Kul, tänk om Niall känner igen mig. Jag vaknade upp ur min dagdröm när bussen stannade till med ett ryck. Vi var framme och jag stod upp och gick ut ur bussen. Vi gick in i skolan och gick fram till våra skåp som var nästan brevid varandra. Vi hade matte först, sen historia och sist engelska. Klockan ringde in och jag gick mot klassrummet tätt följd av Sara. Vi satte oss på två platser och beredde oss på en trög, långsam dag.
Saras perspektiv.
Jag kunde inte alls koncentrera mig på någon av lektionerna. Tänk att Gabby hade köpt biljetter till en One Direction konsert. Det är helt otroligt! Jag tycker hon är helt fantastisk som gör det trots allt som har hänt med Niall. Men jag visste att innerst inne ville hon nog gärna träffa honom igen. Hon var helt klart fortfarande kär i honom. Han gjorde verkligen ett stort misstag. Men Gabby är allt från självisk. Hon stöttade honom under hela hans x-factor resa. Hon röstade på honom varenda gång, hon kollade på vartenda avsnitt. Det var bara att han inte visste. Men, tänk om dem blir tillsammans igen! Liksom, hur glad skulle inte Gabby bli? Hon skulle troligen dö av lycka. Men det skulle vara synd om hon dog. Helt plötsligt ringde klockan och jag hoppade till och skrek. Jag hörde hur Gabriella skrattade bakom mig. Jag blev först lite småsur på henne. Men sen kom jag på att det var sommarlov!
-Kom nu, vi drar! sa jag
-Jadå. svarade hon. När vi gick ut på skolgården såg jag henne stirra mot skolgrinden. Hennes ögon lyste av längtan och sorg. Hon kollade rakt på platsen där Niall väntade på henne för 2 år sedan.
Vad tycks?
-Yeah, it is hard, but i'll do it for you. sa jag lite tyst
-Aw, I love you Gabby! This is the best birthday present ever. sa hon och gjorde en rolig min.
-Your welcome. svarade jag. Som sagt visste Sara om mg och Niall. Det hon inte visste var att jag fortfarande var kär i honom.
Gabriellas perspektiv
Vi gick på bussem och åkte iväg till skolan. Idag var som sagt sista dagen. Jag och Sara hade praktiskt taget samma schema. Och vi slutade tidigt, redan vid 13:30, eftersom det var Fredag. Sen på måndag åker vi till Dublin med tåg. På tisdagen var konserten och sen stannar vi tills på fredag. Vi åker hem på Lördag tidigt på morgonen. Jag hade köpt meet & greet biljetter, vilket betydde att vi skulle få träffa dem. Kul, tänk om Niall känner igen mig. Jag vaknade upp ur min dagdröm när bussen stannade till med ett ryck. Vi var framme och jag stod upp och gick ut ur bussen. Vi gick in i skolan och gick fram till våra skåp som var nästan brevid varandra. Vi hade matte först, sen historia och sist engelska. Klockan ringde in och jag gick mot klassrummet tätt följd av Sara. Vi satte oss på två platser och beredde oss på en trög, långsam dag.
Saras perspektiv.
Jag kunde inte alls koncentrera mig på någon av lektionerna. Tänk att Gabby hade köpt biljetter till en One Direction konsert. Det är helt otroligt! Jag tycker hon är helt fantastisk som gör det trots allt som har hänt med Niall. Men jag visste att innerst inne ville hon nog gärna träffa honom igen. Hon var helt klart fortfarande kär i honom. Han gjorde verkligen ett stort misstag. Men Gabby är allt från självisk. Hon stöttade honom under hela hans x-factor resa. Hon röstade på honom varenda gång, hon kollade på vartenda avsnitt. Det var bara att han inte visste. Men, tänk om dem blir tillsammans igen! Liksom, hur glad skulle inte Gabby bli? Hon skulle troligen dö av lycka. Men det skulle vara synd om hon dog. Helt plötsligt ringde klockan och jag hoppade till och skrek. Jag hörde hur Gabriella skrattade bakom mig. Jag blev först lite småsur på henne. Men sen kom jag på att det var sommarlov!
-Kom nu, vi drar! sa jag
-Jadå. svarade hon. När vi gick ut på skolgården såg jag henne stirra mot skolgrinden. Hennes ögon lyste av längtan och sorg. Hon kollade rakt på platsen där Niall väntade på henne för 2 år sedan.
Vad tycks?
Stand up-kapitel 2
Jag sa inget mer för att tårarna hindrade mig. Jag stormade ut genom dörren och bara gick. DEt där var sista gången jag någonsin pratade med honom. Nu är han världskänd, fast jag har kvar hans nummer. Jag har försökt att ringa honom, men jag har inte klarat av det. Tänk om jag kommer behöva träffa honom igen?
Gabriella perspektiv.
Jag vaknade av att väckarklockan ringde. Jag steg motvilligt upp och började med min vanliga rutin. Jag gick ner till köket och drack lite juice. Jag har absolut ingen aptit på mornarna. Jag gick sedan in i mitt badrum och duschade lite snabbt, fönade håret, borstade tänderna och drog upp håret i en hästsvans. Jag drog några drag med maascaran och satte på lite foundation. Sen gick jag in i mitt rum och drog på mig ett par gula skinny-jeans och ett vit och svart randigt linne. Jag sprang ner till hallen och drog på mig mina svarta converse och en skinnjacka. Jag tog min skolväska och gick ut genom dörren. Jag njöt av solen, och såg faktiskt fram emot skolan! Det var nämligen sista dagen. Jag såg min bästa vän Sara stå vid busstationen och sprang fram till henne. Jag kastade mig på henne och kramade henne hårt.
-Happy Birthday Sara! skrek jag ocg hon log.
-Thanks love.
-I got you something! sa jag hemlighetsfullt.
-You shouldn't have. sa hon.
-But I wanted to.
Jag drog ut min present till henne. Det var två konsertbiljetter till nästa vecka i Dublin. Det var biljetter till One Direction.
-OH MY FRIKIN GOD GABBY!! skrek hon helt hysteriskt, hon var ett stort fan.
-We are going to Dublin next week to them! sa jag med ett stort leende.
-But, my parents probably won't let me. sa hon ledsamt
-Sara you are frikin 17 years old. And by the way, they already let you. ME and my mom talked to them ages ago!
-You are the best! But what about Niall? frågade hon. Ja, hon visste om att vi var tillsammans, men hon hade aldrig använt mig för att komma åt Niall. Hon var min bästis på riktigt.
-Yeah, it is hard, but i'll do it for you. sa jag lite tyst
-Aw, I love you Gabby! This is the best birthday present ever. sa hon och gjorde en rolig min.
-Your welcome. svarade jag. Som sagt visste Sara om mg och Niall. Det hon inte visste var att jag fortfarande var kär i honom.
Kapitel 2! Vad tycks? Och nu fick du vara med Sara :) Efterlängtat va? ;p
Gabriella perspektiv.
Jag vaknade av att väckarklockan ringde. Jag steg motvilligt upp och började med min vanliga rutin. Jag gick ner till köket och drack lite juice. Jag har absolut ingen aptit på mornarna. Jag gick sedan in i mitt badrum och duschade lite snabbt, fönade håret, borstade tänderna och drog upp håret i en hästsvans. Jag drog några drag med maascaran och satte på lite foundation. Sen gick jag in i mitt rum och drog på mig ett par gula skinny-jeans och ett vit och svart randigt linne. Jag sprang ner till hallen och drog på mig mina svarta converse och en skinnjacka. Jag tog min skolväska och gick ut genom dörren. Jag njöt av solen, och såg faktiskt fram emot skolan! Det var nämligen sista dagen. Jag såg min bästa vän Sara stå vid busstationen och sprang fram till henne. Jag kastade mig på henne och kramade henne hårt.
-Happy Birthday Sara! skrek jag ocg hon log.
-Thanks love.
-I got you something! sa jag hemlighetsfullt.
-You shouldn't have. sa hon.
-But I wanted to.
Jag drog ut min present till henne. Det var två konsertbiljetter till nästa vecka i Dublin. Det var biljetter till One Direction.
-OH MY FRIKIN GOD GABBY!! skrek hon helt hysteriskt, hon var ett stort fan.
-We are going to Dublin next week to them! sa jag med ett stort leende.
-But, my parents probably won't let me. sa hon ledsamt
-Sara you are frikin 17 years old. And by the way, they already let you. ME and my mom talked to them ages ago!
-You are the best! But what about Niall? frågade hon. Ja, hon visste om att vi var tillsammans, men hon hade aldrig använt mig för att komma åt Niall. Hon var min bästis på riktigt.
-Yeah, it is hard, but i'll do it for you. sa jag lite tyst
-Aw, I love you Gabby! This is the best birthday present ever. sa hon och gjorde en rolig min.
-Your welcome. svarade jag. Som sagt visste Sara om mg och Niall. Det hon inte visste var att jag fortfarande var kär i honom.
Kapitel 2! Vad tycks? Och nu fick du vara med Sara :) Efterlängtat va? ;p
Stand up-kapitel 1
2 år sedan:
Jag gick ner genom skolkorridoren och såg honom stå utanför skolgrindarna. Jag log och sprang fram till honom. Han drog in mig i en lång kram.
-Niall, you are crushing me. Let me go! sa jag
-I'm never going to let you go, viskade han i mitt öra. Jag kände fjärilarna i magen.
-Why did you end earlier than me? frågade jag och låtsades vara sur.
-Forget that! Come on now, lets go to my place. svarade han.
-Sure. Vi började gå mot hans hus. Det låg mitt i Mullingar, inte så långt från mitt. Vi gick hand i hand, och varje gång jag såg honom blev jag kär på nytt. Vi hade varit tillsammans i över 1 år nu, och jag var fortfarande lika kär som i början. Vi kom fram till hans hus och jag sprang upp till hans rum och kastade mig på sängen. Jag tog kontrollen och satte på teven. The X-factor var på, jag älskade verkligen de programet.
-I love this show! sa jag till Niall
-Yeah..about that, there is something I have to tell you Gabriella. sa han osäkert.
-What?
-I'm gonna audition for hte xfactor next week. sa han väldigt tyst
-OMG WHAT? THATS FRIKIN FANTASTIC NIALL! I BELIEVE IN YOU, YOU HAVE AN AMAZING VOICE!!!
-Yeah, but if I make it through, I think I will have to break of with you, I dont want to but I have to. viskade han
Jag sa inget mer för att tårarna hindrade mig. Jag stormade ut genom dörren och bara gick. DEt där var sista gången jag någonsin pratade med honom. Nu är han världskänd, fast jag har kvar hans nummer. Jag har försökt att ringa honom, men jag har inte klarat av det. Tänk om jag kommer behöva träffa honom igen?
Första kapitlet, det är kort men dem andra blir längre :)
Another world-kapitel 26. SISTA KAPITLET
SISTA KAPITLET
"Has he been in jail before?"
"Yes, 4 years ago he got 2 years in prison"
"Ok, thank you thats it, you can go" Jag sa hejdå och väntade sen otåligt på Sofie och Olivia. När de tillslut var klara började vi bege oss hemåt.
1 ÅR SENARE
Sofies perspektiv
Det hade gått ett år sen vi träffade killarna. Allting var helt perfekt nu. Vi gick på dansgymnasiet och bodde 2 kvarter ifrån killarna. Och gissa vad? Íngen av killarna i One Direction var singlar längre. Louis var fortfarnade ihop med Eleanor, medan Liam fortfarnade var ihop med Danielle. Jag var fortfarande tillsammans med Niall, och Olivia var nu ihop med Zayn. Harry och Nicole var också ett par. Nick hade också hamnat i fängelse. Allt var helt enkelt jättelyckligt. Nästan för bra för att vara sant.
Olivias perspektiv
Det var dags att berätta för killarna. De var mina bästa vänner och även om jag hatade att prata om det så kände jag mig tvungen att berätta. Jag hade ringt alla och de var påväg hit.
-Är du säker på att du ska berätta. frågade Sofie. Sofie och Nicole visste redan, de var faktiskt med när det hände. Jag nickade ock kände hur tårarna började komma, jag fick kämpa hårt för att hålla tillbaka dem. Jag hade fortfarande mardörmmar om det, blodet, hennes skrik, när poliserna kom, när jag kom in på vårt rum och hon låg där på golvet. Jag var bara 10 år när jag såg henne dö. Det knackade på dörren och in kom killarna. De satte sig i soffan.
-So..what are you going to tell us? frågade Zayn
-Ok. sa jag och tog ett djupt andetag. I had a sister.
-cool! When do you get to meet her. sa Niall. jag kunde inte hålla tillbaka tårarna utan grät hysteriskt.
-Wooaah, did we do something wrong? frågade Harry. Jag samlade ihop mig och fortsatte berätta.
-No, you are not going to met her. sa jag
-What, why? frågde Louis.
-Like I said, I HAD a sister, sa jag och betonade ordet "had"
-Is she like....dead or something. frågade Liam. Jag nickade
-She died right infront of my eyes. snyftade jag fram
-What? You are joking right? frågade Zayn
-No, I was 10, she was 12. She was murdered. Vi satt tysta och Zayn tröstade mig och höll om mig. Jag intalade mig att det var ok. Hon hade det bra.
Den natten drömde jag inte märdrömmar. Jag drömde om min syster. Hur bra hon hade det. Hur bra hon hade det i den andra världen. In another world.
SLUT! Ville inte fortsätta, hade inga ideer till den. DEn nya novellen kommer inte upp förrans imrogon. Snäla kommentera! Jag kommer sluta skriva annars :(
"Has he been in jail before?"
"Yes, 4 years ago he got 2 years in prison"
"Ok, thank you thats it, you can go" Jag sa hejdå och väntade sen otåligt på Sofie och Olivia. När de tillslut var klara började vi bege oss hemåt.
1 ÅR SENARE
Sofies perspektiv
Det hade gått ett år sen vi träffade killarna. Allting var helt perfekt nu. Vi gick på dansgymnasiet och bodde 2 kvarter ifrån killarna. Och gissa vad? Íngen av killarna i One Direction var singlar längre. Louis var fortfarnade ihop med Eleanor, medan Liam fortfarnade var ihop med Danielle. Jag var fortfarande tillsammans med Niall, och Olivia var nu ihop med Zayn. Harry och Nicole var också ett par. Nick hade också hamnat i fängelse. Allt var helt enkelt jättelyckligt. Nästan för bra för att vara sant.
Olivias perspektiv
Det var dags att berätta för killarna. De var mina bästa vänner och även om jag hatade att prata om det så kände jag mig tvungen att berätta. Jag hade ringt alla och de var påväg hit.
-Är du säker på att du ska berätta. frågade Sofie. Sofie och Nicole visste redan, de var faktiskt med när det hände. Jag nickade ock kände hur tårarna började komma, jag fick kämpa hårt för att hålla tillbaka dem. Jag hade fortfarande mardörmmar om det, blodet, hennes skrik, när poliserna kom, när jag kom in på vårt rum och hon låg där på golvet. Jag var bara 10 år när jag såg henne dö. Det knackade på dörren och in kom killarna. De satte sig i soffan.
-So..what are you going to tell us? frågade Zayn
-Ok. sa jag och tog ett djupt andetag. I had a sister.
-cool! When do you get to meet her. sa Niall. jag kunde inte hålla tillbaka tårarna utan grät hysteriskt.
-Wooaah, did we do something wrong? frågade Harry. Jag samlade ihop mig och fortsatte berätta.
-No, you are not going to met her. sa jag
-What, why? frågde Louis.
-Like I said, I HAD a sister, sa jag och betonade ordet "had"
-Is she like....dead or something. frågade Liam. Jag nickade
-She died right infront of my eyes. snyftade jag fram
-What? You are joking right? frågade Zayn
-No, I was 10, she was 12. She was murdered. Vi satt tysta och Zayn tröstade mig och höll om mig. Jag intalade mig att det var ok. Hon hade det bra.
Den natten drömde jag inte märdrömmar. Jag drömde om min syster. Hur bra hon hade det. Hur bra hon hade det i den andra världen. In another world.
SLUT! Ville inte fortsätta, hade inga ideer till den. DEn nya novellen kommer inte upp förrans imrogon. Snäla kommentera! Jag kommer sluta skriva annars :(
Another world-kapitel 25
"Ok, so we are going to ask you some questions about Nick." sa dem. När jag tänkte tillbaka på Nick och allt som hade hänt mådde jag illa, det kändes som om jag skulle kräkas och jag sprang snabbt ut ur rummet. Jag hörde dem ropa efter mig men jag fortsatte springa tills jag kom fram till närmaste toalett.
Nicoles perspektiv
Jag kräktes och jag kände mig med ens äcklig. Jag hatade att kräkas. Jag ställde mig snabbt upp och kände mig snurrig. Jag ramlade ner på marken igen. Jag satte mig försiktigt upp och efter ett tag ställde jag mig upp. Jag kände mig lite bättre så jag gick fram till handfatet och sköljde munnen flera gånger om. Jag kände mig fortfarande inte fräsch så jag började rota igenom min handväska. Till min lycka hittade jag ett paket med mint tuggummin. Jag ploppade 2 stycken in i min mun och började tugga. Jag tog 3 djupa andetag. Sen tog jag 7 djupa andetag till. Sen satte jag handen på handtaget och sköt upp dörren. Det första jag såg var mina två bästa vänner som sotd där med oroliga miner på ansiktet. Jag nickade mot dem och började gå tillbaka till förhörnings rummet. Men Sofie stoppade mig.
"Jag förstår att det här är svårt för dig men du måste vara stark. Om du svarar på frågorna hjälper du dom att hitta honom." sa hon. Jag nickade bara och tog tag i Olivas hand med min vänstra hand och Sofies hand med min högra. Tillsammans gick vi tillbaka in i rummet där poliserna satt och väntade. De tittade på mig och deras blickar var fulla av medlidande, de tyckte synd om mig. Jag satte mig och väntade på frågorna.
"Are you ready?" frågad en av de.
"Yup" sa jag och lät mycket mer självsäker än vad jag egentligen var. De bad Sofie och Olivia gå ut ur rummet.
"So, he raped you once, and hurt you badly twice"
"Yes"
"When was the first time?"
"4 years ago"
"And the second time was 3 days ago" jag nickade.
"Where did you see him."
"I was out on a walk and I saw him near big ben."
"Ok, where are you from?"
"Stockholm" svarade jag.
"Is he also from there?"
"Yes"
"Has he been in jail before?"
"Yes, 4 years ago he got 2 years in prison"
"Ok, thank you thats it, you can go" Jag sa hejdå och väntade sen otåligt på Sofie och Olivia. När de tillslut var klara började vi bege oss hemåt.
I SAY FIL. YOU SAY LER
FILLER!
Det är alltså ett filler kapitel, men jag kan försäkra er det e värt det, nästa kapitel blir riktigt spännande. Men den får ni inte förrans imorgon :p
F-I-L-L-E-R
Nicoles perspektiv
Jag kräktes och jag kände mig med ens äcklig. Jag hatade att kräkas. Jag ställde mig snabbt upp och kände mig snurrig. Jag ramlade ner på marken igen. Jag satte mig försiktigt upp och efter ett tag ställde jag mig upp. Jag kände mig lite bättre så jag gick fram till handfatet och sköljde munnen flera gånger om. Jag kände mig fortfarande inte fräsch så jag började rota igenom min handväska. Till min lycka hittade jag ett paket med mint tuggummin. Jag ploppade 2 stycken in i min mun och började tugga. Jag tog 3 djupa andetag. Sen tog jag 7 djupa andetag till. Sen satte jag handen på handtaget och sköt upp dörren. Det första jag såg var mina två bästa vänner som sotd där med oroliga miner på ansiktet. Jag nickade mot dem och började gå tillbaka till förhörnings rummet. Men Sofie stoppade mig.
"Jag förstår att det här är svårt för dig men du måste vara stark. Om du svarar på frågorna hjälper du dom att hitta honom." sa hon. Jag nickade bara och tog tag i Olivas hand med min vänstra hand och Sofies hand med min högra. Tillsammans gick vi tillbaka in i rummet där poliserna satt och väntade. De tittade på mig och deras blickar var fulla av medlidande, de tyckte synd om mig. Jag satte mig och väntade på frågorna.
"Are you ready?" frågad en av de.
"Yup" sa jag och lät mycket mer självsäker än vad jag egentligen var. De bad Sofie och Olivia gå ut ur rummet.
"So, he raped you once, and hurt you badly twice"
"Yes"
"When was the first time?"
"4 years ago"
"And the second time was 3 days ago" jag nickade.
"Where did you see him."
"I was out on a walk and I saw him near big ben."
"Ok, where are you from?"
"Stockholm" svarade jag.
"Is he also from there?"
"Yes"
"Has he been in jail before?"
"Yes, 4 years ago he got 2 years in prison"
"Ok, thank you thats it, you can go" Jag sa hejdå och väntade sen otåligt på Sofie och Olivia. När de tillslut var klara började vi bege oss hemåt.
I SAY FIL. YOU SAY LER
FILLER!
Det är alltså ett filler kapitel, men jag kan försäkra er det e värt det, nästa kapitel blir riktigt spännande. Men den får ni inte förrans imorgon :p
F-I-L-L-E-R
1D challenges.
Jag tar mig an alla! Tror Liam's kommer vara svårast, och Louis' roligaste. För jag tänker många randomiga tankar. Men alla ska Väl göra det? Det börjar måndag den 12 Mars. Och ni vet hur Niall inte gillar sitt utseende? Den sjuttonde Mars ska alla Directioners skicka en tweet till Niall där det står hur vacker han är och vad man gillar mer med honom. Och den 14 Mars ska alla Directioners rita en liggande åtta på sin hand i hörnet av åttan skriver man directioner. Det ska stå för att man är directioner förevigt. Nu kör vi tjejer!(och killar kanske?)
Another world-kapitel 24
Vi gick in i huset och Angelica visade oss vårt rum. Det var 4 gånger så stort som mitt rum där hemma och vi 3 skulle dela på det. Den hade 3 sängar, med ett nattbord brevid varje säng. Sen var det 2 skrivbord och en egen toalett. Sen var det ett sminkbord och en stor walkincloset. Jag var i sjunde himlen. Walkincloseten var så stor, vi skulle få plats med alla våra kläder och få mycket plats över.
"Wow" sa vi alla tre på samma gång.
Sofies perspektiv
Vi hade sovit i vårt nya rum för första gången, och det var fantastiskt. Vi hade vaknat tidigt, runt 9 och fixat oss direkt. Vid elva skulle vi ner till polisstationen. Vi skulle nämligen svara på lite frågor om Nick. Jäg såg på Nicole att hon var lite nervös. Jag gick in till badrummet och borstade tänderna. Det var rätt så kallt idag så jag hade tagit på mig ett par ljusa jeans, ett linne, en tjocktröja, och lite smycken. Jag drog några drag mascara och lite läppglans. Jag plattade mitt hår lite lätt. Olivia hade på sig ett par rosa jeans, en stickad tröja och lite smycken, medans Nicole hade på sig jeans, och ett roligt linne. Vi gick ner till köket och där satt Angelica.
"Godmorgon" sa jag och de andra nickade.
"Godmorgon" svarade Angelica "Vad hade ni tänkt göra idag då?"
"Vi ska ner till polisen och svara på några frågor. Om Nick du vet."
"Jaså? Om jag vore er skulle jag börja leta efter en lägenhet redan nu, det är hur svårt som helst att hitta en bra lägenhet i London." Jag hade helt glömt att vi skulle flytta ut om ett år. Angelica hade rätt, det är dags att börja leta redan nu.
"Vilken bra ide! Vi ska göra det i eftermiddag, eller hur tjejer?" frågade jag Nicole och Oliva. De nickade instämande. Vi sa hejdå till Angelica och gick ut. Klockan hav 09.30 och vi hade tänkt äta frukost på starbucks. Vi hittade till en starbucks och gick in. Jag beställde en chai-latte och en macka och de andra beställde samma sak. När vi hade ätit klart var det en timme kvar tills klockan elva. Vi började sakta gå mot polisstationen och gick in på några affärer på väg dit. Jag fick med mig ett par jeans, ett par tights och en One piece. Alla köpte varsin One Piece. Min var blå med röda ränder, Nicoles var lila och Olivias var grå med vita mönster. När vi äntligen kom fram var klockan 10:57.
Nicoles perspektiv
Vi gick in på polisstationen och där fick vi vänta i en kvart ungefär. Sen kom några poliser ut och de följde oss till ett rum. Rummet hade vita väggar och de enda möblerna var ett bord och några stolar. Det fanns inte ens några fönster. Där fick vi vänta ytterligare 10 minuter. Det kom in 2 poliser, en man och en kvinna. De satte sig ner och hälsade på oss.
"Hello! We are Jane and Robin." sa killen, antagligen Robin.
"Hi, I'm Nicole" sa jag
"And I'm Olivia and this is Sofie." sa Oliva och Sofie log.
"Ok, so we are going to ask you some questions about Nick." sa dem. När jag tänkte tillbaka på Nick och allt som hade hänt mådde jag illa, det kändes som om jag skulle kräkas och jag sprang snabbt ut ur rummet. Jag hörde dem ropa efter mig men jag fortsatte springa tills jag kom fram till närmaste toalett.
TADA! Del 24! Vad tycks?
Nicoles outfit:http://www.polyvore.com/untitled_11/set?id=45110785
Sofies outfit:http://www.polyvore.com/sofies-outfit-police/set?id=45110422
Olivias outfit:http://www.polyvore.com/oliva/set?id=45110550
"Wow" sa vi alla tre på samma gång.
Sofies perspektiv
Vi hade sovit i vårt nya rum för första gången, och det var fantastiskt. Vi hade vaknat tidigt, runt 9 och fixat oss direkt. Vid elva skulle vi ner till polisstationen. Vi skulle nämligen svara på lite frågor om Nick. Jäg såg på Nicole att hon var lite nervös. Jag gick in till badrummet och borstade tänderna. Det var rätt så kallt idag så jag hade tagit på mig ett par ljusa jeans, ett linne, en tjocktröja, och lite smycken. Jag drog några drag mascara och lite läppglans. Jag plattade mitt hår lite lätt. Olivia hade på sig ett par rosa jeans, en stickad tröja och lite smycken, medans Nicole hade på sig jeans, och ett roligt linne. Vi gick ner till köket och där satt Angelica.
"Godmorgon" sa jag och de andra nickade.
"Godmorgon" svarade Angelica "Vad hade ni tänkt göra idag då?"
"Vi ska ner till polisen och svara på några frågor. Om Nick du vet."
"Jaså? Om jag vore er skulle jag börja leta efter en lägenhet redan nu, det är hur svårt som helst att hitta en bra lägenhet i London." Jag hade helt glömt att vi skulle flytta ut om ett år. Angelica hade rätt, det är dags att börja leta redan nu.
"Vilken bra ide! Vi ska göra det i eftermiddag, eller hur tjejer?" frågade jag Nicole och Oliva. De nickade instämande. Vi sa hejdå till Angelica och gick ut. Klockan hav 09.30 och vi hade tänkt äta frukost på starbucks. Vi hittade till en starbucks och gick in. Jag beställde en chai-latte och en macka och de andra beställde samma sak. När vi hade ätit klart var det en timme kvar tills klockan elva. Vi började sakta gå mot polisstationen och gick in på några affärer på väg dit. Jag fick med mig ett par jeans, ett par tights och en One piece. Alla köpte varsin One Piece. Min var blå med röda ränder, Nicoles var lila och Olivias var grå med vita mönster. När vi äntligen kom fram var klockan 10:57.
Nicoles perspektiv
Vi gick in på polisstationen och där fick vi vänta i en kvart ungefär. Sen kom några poliser ut och de följde oss till ett rum. Rummet hade vita väggar och de enda möblerna var ett bord och några stolar. Det fanns inte ens några fönster. Där fick vi vänta ytterligare 10 minuter. Det kom in 2 poliser, en man och en kvinna. De satte sig ner och hälsade på oss.
"Hello! We are Jane and Robin." sa killen, antagligen Robin.
"Hi, I'm Nicole" sa jag
"And I'm Olivia and this is Sofie." sa Oliva och Sofie log.
"Ok, so we are going to ask you some questions about Nick." sa dem. När jag tänkte tillbaka på Nick och allt som hade hänt mådde jag illa, det kändes som om jag skulle kräkas och jag sprang snabbt ut ur rummet. Jag hörde dem ropa efter mig men jag fortsatte springa tills jag kom fram till närmaste toalett.
TADA! Del 24! Vad tycks?
Nicoles outfit:http://www.polyvore.com/untitled_11/set?id=45110785
Sofies outfit:http://www.polyvore.com/sofies-outfit-police/set?id=45110422
Olivias outfit:http://www.polyvore.com/oliva/set?id=45110550
Another world-kapitel 23
"He... He raped Nicole!!" skrek han. Han var helt röd i ansiktet och han skrek högt. När poliserna åkt iväg så lugnade han ner sig lite, Nicole sprang fram till honom och gav honom en stor kram.
"I'm scared" hörde jag henne säga lågt.
Zayns perspektiv
Vi åkte till tjejernas hotell, och hjälpte dem med alla väskorna. När vi kom fram till deras Olivas kusiners hus blev jag faktiskt förvånad. Det var ett stort hus med 3 bilar parkerade i garaget. Det var en stor grind och en fin trädgård. Nicole hade på sig en vitt t-shirt med tryck, ett par rosa shorts och ett par rosa sneakers. (http://www.polyvore.com/cgi/set?id=45065094). Sofie hade på sig en magtröja med ett peace tecken på, ett par lädershorts och ett par blåa converse. (http://www.polyvore.com/cgi/set?id=45065398) Olivia hade på sig ett par svarta jeans, en beige tröja och ett par klackar. (http://www.polyvore.com/cgi/set?id=45065505) Alla tre tjejerna bar på varsin stora resväska. Vi gick fram till grinden och där fanns det en ringklocka.
"What do your cousins do? They seem rich." frågade Louis.
"One of them is an author and the other one is a director for movies." svarade Olivia
"Cool" sa jag. -Jag hade definitivt känslor för Olivia, men när jag hade sagt att jag gillade henne så sa hon ingenting och rodnade. Det var så himla pinsamt.
Olivias perspektiv
Jag märkte att Zayn var lite spänd, men jag visste inte vad det berodde på. Jag visste att han hade känslor för mig-han hade själv sagt det-och jag hade verkligen känslor för honom. Men jag var inte en sån tjej som delade med sig av sina känslor, utan jag höll dem för mig själv. Jag antog att han fick bjuda ut mig isåfall. Vi plingade på ringklockan och efter ett litet tag öppnades grinden. Vi gick in till trädgården och ut kom våra kusiner. Angelica och Jimmy. De var supersnälla och välkomnade oss med varsin kram, till och med killarna fick kramar. Vi gick in i huset och Angelica visade oss vårt rum. Det var 4 gånger så stort som mitt rum där hemma och vi 3 skulle dela på det. Den hade 3 sängar, med ett nattbord brevid varje säng. Sen var det 2 skrivbord och en egen toalett. Sen var det ett sminkbord och en stor walkincloset. Jag var i sjunde himlen. Walkincloseten var så stor, vi skulle få plats med alla våra kläder och få mycket plats över.
"Wow" sa vi alla tre på samma gång.
KORT DEL, but I'm back on track. Mådde lite dåligt igår och har ett stort prov imorgon, var tvungen att träna. Men kommentera på ordentligt så får ni en längre del imorgon :)
"I'm scared" hörde jag henne säga lågt.
Zayns perspektiv
Vi åkte till tjejernas hotell, och hjälpte dem med alla väskorna. När vi kom fram till deras Olivas kusiners hus blev jag faktiskt förvånad. Det var ett stort hus med 3 bilar parkerade i garaget. Det var en stor grind och en fin trädgård. Nicole hade på sig en vitt t-shirt med tryck, ett par rosa shorts och ett par rosa sneakers. (http://www.polyvore.com/cgi/set?id=45065094). Sofie hade på sig en magtröja med ett peace tecken på, ett par lädershorts och ett par blåa converse. (http://www.polyvore.com/cgi/set?id=45065398) Olivia hade på sig ett par svarta jeans, en beige tröja och ett par klackar. (http://www.polyvore.com/cgi/set?id=45065505) Alla tre tjejerna bar på varsin stora resväska. Vi gick fram till grinden och där fanns det en ringklocka.
"What do your cousins do? They seem rich." frågade Louis.
"One of them is an author and the other one is a director for movies." svarade Olivia
"Cool" sa jag. -Jag hade definitivt känslor för Olivia, men när jag hade sagt att jag gillade henne så sa hon ingenting och rodnade. Det var så himla pinsamt.
Olivias perspektiv
Jag märkte att Zayn var lite spänd, men jag visste inte vad det berodde på. Jag visste att han hade känslor för mig-han hade själv sagt det-och jag hade verkligen känslor för honom. Men jag var inte en sån tjej som delade med sig av sina känslor, utan jag höll dem för mig själv. Jag antog att han fick bjuda ut mig isåfall. Vi plingade på ringklockan och efter ett litet tag öppnades grinden. Vi gick in till trädgården och ut kom våra kusiner. Angelica och Jimmy. De var supersnälla och välkomnade oss med varsin kram, till och med killarna fick kramar. Vi gick in i huset och Angelica visade oss vårt rum. Det var 4 gånger så stort som mitt rum där hemma och vi 3 skulle dela på det. Den hade 3 sängar, med ett nattbord brevid varje säng. Sen var det 2 skrivbord och en egen toalett. Sen var det ett sminkbord och en stor walkincloset. Jag var i sjunde himlen. Walkincloseten var så stor, vi skulle få plats med alla våra kläder och få mycket plats över.
"Wow" sa vi alla tre på samma gång.
KORT DEL, but I'm back on track. Mådde lite dåligt igår och har ett stort prov imorgon, var tvungen att träna. Men kommentera på ordentligt så får ni en längre del imorgon :)
Another world kapitel 22
"Harry.." viskade jag. Han tittade på mig och log. Dörren flög upp och Sofie och Olivia stod där. Jag log mot dem samtidigt som Harry sa något till sjuksköterskan. Doktorerna flockades runt mig och pratade oroligt med varandra. Till slut sa dem att jag fick åka hem imorgon.
"I'll stay here, right by your side." viskade Harry i mitt öra och sen somnade jag.
Harrys perspektiv.
Jag vaknade av att en sjuksköterska skakade på mig. Jag satt på stolen bredvid båren där Nicole låg, hon var vaken och såg mycket friskare ut.
"Your friends are waiting outside, they've been sleepng there all night" Sa hon med en ovanligt hes röst.
"Ok" sa jag och ställde mig upp, jag ville egentligen inte lämna Nicole men de andra väntade ju och hon skulle få följa med oss hem. Efter att ha berättat för de andra så tg det en timme innan Nicole kunde följa med oss ut. Louis körde bilen tillbaka till tjejernas hotell. När vi kom in så fick hon lägga sig i sitt rum på en gång. Vi stod runt hennes säng och såg på henne med oroliga miner.
"Tell us, tell us what happened when you were 13." Sa Zayn plötsligt. Hon berättade snabbt att hon hade gått ut med en kille som var tre år äldre än henne, han hade slagit ner henne och våldtagit henne och efter det hade hon åkt in på sjukhus. Han hade åkt in i fängelse men nu kommit ut. Hon träffade honom när hon gått ut ocg han hade slagit henne igen.
" thats... thats horribly... mumlade Louis bakom mig. Jag kände hur min ilska tog över. Sofie som varit tyst hela tiden sa att hon tyckte att det skulle polisanmälas, vi ringde polisen och gav dem hans för och efternamn. När vi gjort det så började tjejerna packa, de skulle ju flytta in hos Olivias kusiner på eftermiddagen, Sofie packade åt Nicole eftersom hon skulle ta det lugnt.
Sofies perspektiv.
Vid lunch tiden så gick vi ut för att äta. Hon fick inte längre gå ut själv, hon skulle alltid ha en person vid sin sida. Vi gick till Nandos för att äta, Nialls idé. Vi åt oss mätta och sen gick vi.
"vart är min väska?" Sa Nicole och såg sig omkring.
"du måste ha glömt den på Nandos." svarade jag medan jag gick till de andra.
"Nicole forgot her bag at Nandos, stay here, we'll be back soon." Sa jag och gick sedan till Nicole. Det gick snabbt att ta sig till Nandos eftersom vi inte kommit så långt, den var kvar där hon glömde den men när vi skulle gå tillbaka till de andra så gick någon in i Nicole.
"hey you! watch your step!" skrek jag och han kom tillbaka. Han log mot mig och Nicole höll på att svimma.
"jag tror inte att vi har träffats, jag är Nick." sa han och räckte fram handen. Jag blev rädd och tog Nicole bakom min rygg.
"vad vill du!?" skrek jag honom rakt i ansiket. Han log ett hånfullt leende.
"Jo, jag har polisen efter mig, är det pga er eller?" Jag och Nicole var helt tysta. Han slog mig i ansiktet.
"Är det ert fel eller!!!?" skrek han och slog mig en gång till. Jag hörde hur Nicole slog in ett nummer, säkert till polisen, jag ville göra så att hon fick lagom med tid på sig för att göra det.
"Ja det kanske det är, och vad tänker du göra för det?" frågade jag självsäkert. Han log igen och jag blev riktigt rädd för honom då.
"Ja, vad tänker jag göra..."
Louis perspektiv.
Harry tyckte att det tog väldigt lång tid, han trodde att något hade hänt då han sprang efter tjejerna. Vi sprang efter honom men vi trodde inte att det var något. När vi kom fram så såg vi en stor kille luta sig över Sofie och le mot henne, bakom Sofies rygg så stod Nicole med sin mobil mot örat.
"Hey, you there!" hörde jag Harry skrika när han gick fram till killen. Killen såg förvånat på honom. När Harry gått fram till Nick så slog han honom i magen, efter det så slog han honom i ansiktet. När killen låg på marken så kom polisen, de var försökte ta in honom i bilen men Harry ville slå honom mer. Niall och Olivia hade sprungit fram och tröstat Sofie och Nicole medan Jag, Zayn och Liam fick springa fram och hålla i Harry så att poliserna kunde slutföra sitt jobb.
"Harry, stop it." sa jag medan Harry försökte ta sig ur vårt grepp. Han var helt galen av ilska.
"He... He raped Nicole!!" skrek han. Han var helt röd i ansiktet och han skrek högt. När poliserna åkt iväg så lugnade han ner sig lite, Nicole sprang fram till honom och gav honom en stor kram.
"I'm scared" hörde jag henne säga lågt.
______________________________________________________________________________________________
Hej, det är Olivia igen! Ni kanske kommer ihåg mig från tidigare :) Katja hade inte tid med att skriva så jag fick göra det åt henne. Berätta vad ni tycker! Katja kommer tillbaka imorgon igen :))
se ya later aligator.... haha, kan inte sluta säga så.... :DD
"I'll stay here, right by your side." viskade Harry i mitt öra och sen somnade jag.
Harrys perspektiv.
Jag vaknade av att en sjuksköterska skakade på mig. Jag satt på stolen bredvid båren där Nicole låg, hon var vaken och såg mycket friskare ut.
"Your friends are waiting outside, they've been sleepng there all night" Sa hon med en ovanligt hes röst.
"Ok" sa jag och ställde mig upp, jag ville egentligen inte lämna Nicole men de andra väntade ju och hon skulle få följa med oss hem. Efter att ha berättat för de andra så tg det en timme innan Nicole kunde följa med oss ut. Louis körde bilen tillbaka till tjejernas hotell. När vi kom in så fick hon lägga sig i sitt rum på en gång. Vi stod runt hennes säng och såg på henne med oroliga miner.
"Tell us, tell us what happened when you were 13." Sa Zayn plötsligt. Hon berättade snabbt att hon hade gått ut med en kille som var tre år äldre än henne, han hade slagit ner henne och våldtagit henne och efter det hade hon åkt in på sjukhus. Han hade åkt in i fängelse men nu kommit ut. Hon träffade honom när hon gått ut ocg han hade slagit henne igen.
" thats... thats horribly... mumlade Louis bakom mig. Jag kände hur min ilska tog över. Sofie som varit tyst hela tiden sa att hon tyckte att det skulle polisanmälas, vi ringde polisen och gav dem hans för och efternamn. När vi gjort det så började tjejerna packa, de skulle ju flytta in hos Olivias kusiner på eftermiddagen, Sofie packade åt Nicole eftersom hon skulle ta det lugnt.
Sofies perspektiv.
Vid lunch tiden så gick vi ut för att äta. Hon fick inte längre gå ut själv, hon skulle alltid ha en person vid sin sida. Vi gick till Nandos för att äta, Nialls idé. Vi åt oss mätta och sen gick vi.
"vart är min väska?" Sa Nicole och såg sig omkring.
"du måste ha glömt den på Nandos." svarade jag medan jag gick till de andra.
"Nicole forgot her bag at Nandos, stay here, we'll be back soon." Sa jag och gick sedan till Nicole. Det gick snabbt att ta sig till Nandos eftersom vi inte kommit så långt, den var kvar där hon glömde den men när vi skulle gå tillbaka till de andra så gick någon in i Nicole.
"hey you! watch your step!" skrek jag och han kom tillbaka. Han log mot mig och Nicole höll på att svimma.
"jag tror inte att vi har träffats, jag är Nick." sa han och räckte fram handen. Jag blev rädd och tog Nicole bakom min rygg.
"vad vill du!?" skrek jag honom rakt i ansiket. Han log ett hånfullt leende.
"Jo, jag har polisen efter mig, är det pga er eller?" Jag och Nicole var helt tysta. Han slog mig i ansiktet.
"Är det ert fel eller!!!?" skrek han och slog mig en gång till. Jag hörde hur Nicole slog in ett nummer, säkert till polisen, jag ville göra så att hon fick lagom med tid på sig för att göra det.
"Ja det kanske det är, och vad tänker du göra för det?" frågade jag självsäkert. Han log igen och jag blev riktigt rädd för honom då.
"Ja, vad tänker jag göra..."
Louis perspektiv.
Harry tyckte att det tog väldigt lång tid, han trodde att något hade hänt då han sprang efter tjejerna. Vi sprang efter honom men vi trodde inte att det var något. När vi kom fram så såg vi en stor kille luta sig över Sofie och le mot henne, bakom Sofies rygg så stod Nicole med sin mobil mot örat.
"Hey, you there!" hörde jag Harry skrika när han gick fram till killen. Killen såg förvånat på honom. När Harry gått fram till Nick så slog han honom i magen, efter det så slog han honom i ansiktet. När killen låg på marken så kom polisen, de var försökte ta in honom i bilen men Harry ville slå honom mer. Niall och Olivia hade sprungit fram och tröstat Sofie och Nicole medan Jag, Zayn och Liam fick springa fram och hålla i Harry så att poliserna kunde slutföra sitt jobb.
"Harry, stop it." sa jag medan Harry försökte ta sig ur vårt grepp. Han var helt galen av ilska.
"He... He raped Nicole!!" skrek han. Han var helt röd i ansiktet och han skrek högt. När poliserna åkt iväg så lugnade han ner sig lite, Nicole sprang fram till honom och gav honom en stor kram.
"I'm scared" hörde jag henne säga lågt.
______________________________________________________________________________________________
Hej, det är Olivia igen! Ni kanske kommer ihåg mig från tidigare :) Katja hade inte tid med att skriva så jag fick göra det åt henne. Berätta vad ni tycker! Katja kommer tillbaka imorgon igen :))
se ya later aligator.... haha, kan inte sluta säga så.... :DD
Another world-kapitel 21
Jag ville verkligen rädda henne, men hur? Jag tog mod till mig och sa.
"Jag älskar dig Nicole" jag hade lärt míg att säga det på svenska. Jag kollade på Nicole medans hennes ögon långsamt öppnades.
Olivias perspektiv
Vi satt och väntade på att Harry skulle komma ut. Medans jag väntade hörde jag ett svagt nynnande inifrån rummet. När jag lyssnar nogrannare hör jag att det är Harrys djupa röst som sjunger "Save you tonight". Jag tyckte det var hur gulligt som helst, men vad skulle det hjälpa? Det skulle inte göra Nicole bra igen. Jag skulle ge vad som helst för att hon inte skulle dö. Vi hade varit bästa vänner sen vi var 3 år, jag, Nicole och Sofie. Jag var inte redo att släppa taget. Och dessutom trodde jag inte på mirakel. Varför skulle hon vakna av Harry's sjungande? Sen hörde jag en svag röst, nästan en viskning. Jag kände igen den rösten allt för väl. Det var Nicoles röst. Sofie måste också ha hört den. Vi flög upp samtidigt. När vi kom in i rummet, såg Nicole mycket bättre ut, hennes hud var inte lika blek längre. Nicole sken upp när hon såg oss. Jag log tillbaka men det såg hon nog inte. Läkarna hade redan flockats runt henne och puttat bort Harry. Jag trodde inte på mirakel. Men nu gör jag det.
Nicoles perspektiv
Jag hörde Harrys röst brevid mig. Han pratade om hur jag skulle kämpa på. Jag hörde honom, jag kunde bara inte öppna ögonen. Hela kroppen värkte, jag kunde inte ens röra mitt lillfinger, hur mycket jag än försökte. Jag hörde Harry börja sjunga. Save you tonight. Jag slappnade av och lyssnade till hans lugnande, ängalika röst. Han avslutade sången och höll fortfarande min hand lika hårt, om inte hårdare än förut. Jag kände hur allting snurrade när han slutade. Nej, varför kunde han inte fortsätta sjunga? Men istället för att sjunga sa han "Jag älskar dig Nicole" Med det kände jag hur mina ögon långsamt öppnades och jag såg Harry sitta där med sorgsna ögon.
"Harry.." viskade jag. Han tittade på mig och log. Dörren flög upp och Sofie och Olivia stod där. Jag log mot dem samtidigt som Harry sa något till sjuksköterskan. Doktorerna flockades runt mig och pratade oroligt med varandra. Till slut sa dem att jag fick åka hem imorgon.
"I'll stay here, right by your side." viskade Harry i mitt öra och sen somnade jag
Kapitel 21! Vad tycks? Jo jag ville ta upp en sak. I Malmö hade dem en "One Direction Parad" där Directioners från Malmö samlades och gick runt och sjöng one direction låtar och bara hade kul och lärde känna varandra. Dem fixade planscher tillägnat one direction och hade 1D t-shirts på sig. Hur kul skulle det inte va att ha ett sånt evenemang i Stockholm. Kanske när det blir lite varmare? Hade tänkt skapa ett evenemang på Facebook. Kommentera vad ni tycker om det!?
"Jag älskar dig Nicole" jag hade lärt míg att säga det på svenska. Jag kollade på Nicole medans hennes ögon långsamt öppnades.
Olivias perspektiv
Vi satt och väntade på att Harry skulle komma ut. Medans jag väntade hörde jag ett svagt nynnande inifrån rummet. När jag lyssnar nogrannare hör jag att det är Harrys djupa röst som sjunger "Save you tonight". Jag tyckte det var hur gulligt som helst, men vad skulle det hjälpa? Det skulle inte göra Nicole bra igen. Jag skulle ge vad som helst för att hon inte skulle dö. Vi hade varit bästa vänner sen vi var 3 år, jag, Nicole och Sofie. Jag var inte redo att släppa taget. Och dessutom trodde jag inte på mirakel. Varför skulle hon vakna av Harry's sjungande? Sen hörde jag en svag röst, nästan en viskning. Jag kände igen den rösten allt för väl. Det var Nicoles röst. Sofie måste också ha hört den. Vi flög upp samtidigt. När vi kom in i rummet, såg Nicole mycket bättre ut, hennes hud var inte lika blek längre. Nicole sken upp när hon såg oss. Jag log tillbaka men det såg hon nog inte. Läkarna hade redan flockats runt henne och puttat bort Harry. Jag trodde inte på mirakel. Men nu gör jag det.
Nicoles perspektiv
Jag hörde Harrys röst brevid mig. Han pratade om hur jag skulle kämpa på. Jag hörde honom, jag kunde bara inte öppna ögonen. Hela kroppen värkte, jag kunde inte ens röra mitt lillfinger, hur mycket jag än försökte. Jag hörde Harry börja sjunga. Save you tonight. Jag slappnade av och lyssnade till hans lugnande, ängalika röst. Han avslutade sången och höll fortfarande min hand lika hårt, om inte hårdare än förut. Jag kände hur allting snurrade när han slutade. Nej, varför kunde han inte fortsätta sjunga? Men istället för att sjunga sa han "Jag älskar dig Nicole" Med det kände jag hur mina ögon långsamt öppnades och jag såg Harry sitta där med sorgsna ögon.
"Harry.." viskade jag. Han tittade på mig och log. Dörren flög upp och Sofie och Olivia stod där. Jag log mot dem samtidigt som Harry sa något till sjuksköterskan. Doktorerna flockades runt mig och pratade oroligt med varandra. Till slut sa dem att jag fick åka hem imorgon.
"I'll stay here, right by your side." viskade Harry i mitt öra och sen somnade jag
Kapitel 21! Vad tycks? Jo jag ville ta upp en sak. I Malmö hade dem en "One Direction Parad" där Directioners från Malmö samlades och gick runt och sjöng one direction låtar och bara hade kul och lärde känna varandra. Dem fixade planscher tillägnat one direction och hade 1D t-shirts på sig. Hur kul skulle det inte va att ha ett sånt evenemang i Stockholm. Kanske när det blir lite varmare? Hade tänkt skapa ett evenemang på Facebook. Kommentera vad ni tycker om det!?
Another world-kapitel 20
Previous:
"Ok, you can wait outside" Vi gick ut och där satt killarna, och vi berättade allting. Efter det satt vi bara där och var tysta. Efter några timmar, kanske 5 timmar kom sjuksköterskor ut. Jag tittade upp och hoppades att allting var ok.
"You can come in now, but I have some bad news"
______________________________________________________________________________
Harrys perspektiv
Vi fick gå in nu, men vi skulle gå in en och en eller två och två. Först gick Olivia och Sofie in. De var där inne i kanske 10-15 minuter. När de kom ut hade Sofie gråtit ännu mer, hennes ansikte var helt svullet och rött. Jag kollade mot Olivia och till och med hon hade gråtit, hon som aldrig gråter. Det här kunde inte vara bra. Jag var näst på tur, och Louis erbjöd sig att gå med mig men jag ville helst gå själv. Jag ville vara själv med Nicole även om hon kanske inte var vaken. Jag gick in i rummet och där låg Nicole, hennes hår var okammat och trassligt. Det föll i ansiktet. Hennes hud var blek och hon hade inte vaknat utan ögonen var stängda.Rummet luktade gummi och blod. Det luktade hemskt. Jag började gå fram till Nicole men sjuksköterskan stoppade mig.
"What are you doing? You said we could see her." sa jag ledsamt.
"I want to talk to you first. You have to know her condition."
"So, what is her condition?" frågade jag medans jag nervöst trummade med fingrarna mot mitt lår.
"She is very unstable. The only thing keeping her alive is the machine over there."
"Is she going to die?" frågade jag rakt på sak. Jag behövde veta.
"Nobody knows. We have to see if she will wake up. If she doesn't wake up in 1 week, we have to turn of the machine."
"So, we will have to wait and see." sa jag och tårarna brände bakom ögonlocken.
"Yes, you can go to her now." sa sjuksköterskan
"Thanks" sa jag och skyndade mig till sjuksängen. Det stod en pall brevid så jag satte mig på den. Jag tog tag i hennes hand. Den var kall och torr. Jag värmde den med mina händer. Jag flyttade upp händerna till hennes handled och letar efter pulsen. Jag blir mer och mer förtvivlad, men tillslut hittar jag en väldigt svag puls, men den finns iallafall där. Jag höll kvar handen där pulsen var, bara ifall den skulle försvinna.
"You are strong Nicole you can do this. Ýou just have to fight, I won't let you die." viskade jag och kände hur pulsen blev starkare, men den styrkan försvann lika snabbt som den hade kommit.
"I love you Nicole, I fell for you the first time I met you. If you die, a piece of me will be missing. Please don't die, do it for me. If you die, you will take my heart with you." fortsatte jag. Jag visste att jag behövde göra någonting så jag började sjunga. Jag sjöng hennes favoritlåt.
I, I wanna save your
Wanna save your heart, tonight
He'll only break ya
Leave you torn apart, oh
It's a quarter to three can't sleep at all
He's so overrated
If you told me to jump, i'd take the fall
And he wouldn't take it
All that you want is under your nose, yeah
You should open your eyes but they stay closed, closed
I, I wanna save your
Wanna save your heart, tonight
He'll only break ya
Leave you torn apart, oh
I can't be no superman,
Before you I'll be super human
I, I wanna save ya, save ya, save ya tonight
Oh now you're at home
And he don't call
Cause he don't adore ya
To him you're just another doll
And I tried to warn ya
What you want, what you need
Has been right here, yeah
I can see that you're holding back those tears, tears
I, I wanna save your
Wanna save your heart, tonight
He'll only break ya
Leave you torn apart, oh
I can't be no superman,
But for you I'll be super human
I, I wanna save ya, save ya, save ya tonight
Up, up, and away, I'll take you with me
Up, up, and away, I'll take you with me
I, I wanna save your
Wanna save your heart, tonight
He'll only break ya
Leave you torn apart, oh
I can't be no superman,
Before you I'll be super human
I, I wanna save ya, save ya, save ya tonight
Jag ville verkligen rädda henne, men hur? Jag tog mod till mig och sa.
"Jag älskar dig Nicole" jag hade lärt míg att säga det på svenska. Jag kollade på Nicole medans hennes ögon långsamt öppnades.
_______________________________________________________________________
Där kommer lite Harry/Nicole. Tyckte inte dem hade varit med tillräckligt mycket! Vad tycker ni om det här kapitlet?
Tack alla underbara som läser min blogg! Vet inte hur jag ska tacka er. Men om du har en novellblogg, eller en personlig blogg eller någon annan sorts blogg överhuvudtaget, kommentera bara så går jag in på den och lämnar såklart en kommentar! Jag går in på ALLA bloggar ni länkar :D
"Ok, you can wait outside" Vi gick ut och där satt killarna, och vi berättade allting. Efter det satt vi bara där och var tysta. Efter några timmar, kanske 5 timmar kom sjuksköterskor ut. Jag tittade upp och hoppades att allting var ok.
"You can come in now, but I have some bad news"
______________________________________________________________________________
Harrys perspektiv
Vi fick gå in nu, men vi skulle gå in en och en eller två och två. Först gick Olivia och Sofie in. De var där inne i kanske 10-15 minuter. När de kom ut hade Sofie gråtit ännu mer, hennes ansikte var helt svullet och rött. Jag kollade mot Olivia och till och med hon hade gråtit, hon som aldrig gråter. Det här kunde inte vara bra. Jag var näst på tur, och Louis erbjöd sig att gå med mig men jag ville helst gå själv. Jag ville vara själv med Nicole även om hon kanske inte var vaken. Jag gick in i rummet och där låg Nicole, hennes hår var okammat och trassligt. Det föll i ansiktet. Hennes hud var blek och hon hade inte vaknat utan ögonen var stängda.Rummet luktade gummi och blod. Det luktade hemskt. Jag började gå fram till Nicole men sjuksköterskan stoppade mig.
"What are you doing? You said we could see her." sa jag ledsamt.
"I want to talk to you first. You have to know her condition."
"So, what is her condition?" frågade jag medans jag nervöst trummade med fingrarna mot mitt lår.
"She is very unstable. The only thing keeping her alive is the machine over there."
"Is she going to die?" frågade jag rakt på sak. Jag behövde veta.
"Nobody knows. We have to see if she will wake up. If she doesn't wake up in 1 week, we have to turn of the machine."
"So, we will have to wait and see." sa jag och tårarna brände bakom ögonlocken.
"Yes, you can go to her now." sa sjuksköterskan
"Thanks" sa jag och skyndade mig till sjuksängen. Det stod en pall brevid så jag satte mig på den. Jag tog tag i hennes hand. Den var kall och torr. Jag värmde den med mina händer. Jag flyttade upp händerna till hennes handled och letar efter pulsen. Jag blir mer och mer förtvivlad, men tillslut hittar jag en väldigt svag puls, men den finns iallafall där. Jag höll kvar handen där pulsen var, bara ifall den skulle försvinna.
"You are strong Nicole you can do this. Ýou just have to fight, I won't let you die." viskade jag och kände hur pulsen blev starkare, men den styrkan försvann lika snabbt som den hade kommit.
"I love you Nicole, I fell for you the first time I met you. If you die, a piece of me will be missing. Please don't die, do it for me. If you die, you will take my heart with you." fortsatte jag. Jag visste att jag behövde göra någonting så jag började sjunga. Jag sjöng hennes favoritlåt.
I, I wanna save your
Wanna save your heart, tonight
He'll only break ya
Leave you torn apart, oh
It's a quarter to three can't sleep at all
He's so overrated
If you told me to jump, i'd take the fall
And he wouldn't take it
All that you want is under your nose, yeah
You should open your eyes but they stay closed, closed
I, I wanna save your
Wanna save your heart, tonight
He'll only break ya
Leave you torn apart, oh
I can't be no superman,
Before you I'll be super human
I, I wanna save ya, save ya, save ya tonight
Oh now you're at home
And he don't call
Cause he don't adore ya
To him you're just another doll
And I tried to warn ya
What you want, what you need
Has been right here, yeah
I can see that you're holding back those tears, tears
I, I wanna save your
Wanna save your heart, tonight
He'll only break ya
Leave you torn apart, oh
I can't be no superman,
But for you I'll be super human
I, I wanna save ya, save ya, save ya tonight
Up, up, and away, I'll take you with me
Up, up, and away, I'll take you with me
I, I wanna save your
Wanna save your heart, tonight
He'll only break ya
Leave you torn apart, oh
I can't be no superman,
Before you I'll be super human
I, I wanna save ya, save ya, save ya tonight
Jag ville verkligen rädda henne, men hur? Jag tog mod till mig och sa.
"Jag älskar dig Nicole" jag hade lärt míg att säga det på svenska. Jag kollade på Nicole medans hennes ögon långsamt öppnades.
_______________________________________________________________________
Där kommer lite Harry/Nicole. Tyckte inte dem hade varit med tillräckligt mycket! Vad tycker ni om det här kapitlet?
Tack alla underbara som läser min blogg! Vet inte hur jag ska tacka er. Men om du har en novellblogg, eller en personlig blogg eller någon annan sorts blogg överhuvudtaget, kommentera bara så går jag in på den och lämnar såklart en kommentar! Jag går in på ALLA bloggar ni länkar :D
Another world-kapitel 19
Previous:
”Hola” sa jag glatt
”Is this Olivia Boman?” sa någon. Ok, det var verkligen inte Nicole.
”Yes”
”Please, come to the hospital now”
”What why?”
”It's Nicole, she is hurt”
”I'll be there”
Jag kunde inte sluta tänka på det som hände för 4 år sen med Nick. Jag gick ut i vardagsrummet.
”Everyone we are going to the hospital. Louis, you will drive”
”What, why” sa alla samtidigt.
”It's Nicole”
__________________________________________________________________________
Louis perspektiv:
Vi satt i bilen och åkte mot sjukhuset. Olivia satt och tröstade Sofie, men man såg att Olivia höll tillbaka tårarna. Niall satt brevid Sofie och höll henne i handen. Zayn satt och tittade ut ur fönstret. Harry tittade rakt fram, helt uttryckslös i ansiktet. Jag visste att han har känslor för Nicole, väldigt starka känslor faktiskt. Jag försökte muntra upp stämningen lite.
"Sofie, it's nothing to cry about. She will be ok." tröstade jag.
"No she won't you don't know anything." lyckades hon få fram mellan snyftningarna.
"I'm sure you are overreacting now" sa Niall
"No she isn't. There is a big chance that she will die." sa Olivia
"What,why?" frågade Zayn
"I can't tell you the whole story, you will have to ask Nicole later." svarade Olvia
"Lets just say she got hurt badly when she was 13" sa Sofie, nästan viskade.
Jag lyckades verkligen muntra upp dem. Lyckat Louis, tänkte jag för mig själv. Men som tur var, var vi framme och Sofie och Olivia sprang in och vi följde efter. Vi gick fram till receptionen.
"Nicole Isaksen" sa Olivia
"Are you relatives" frågade sjuksköterskan
"No, we are her best friends. Her family is in Sweden" svarade Sofie
"Ok, come with me girls. Boys, stay here please"
"No, please let me go" sa Harry, jag blev förvånad det var det första han hade sagt på länge.
"Ok, but nobody else" sa den snälla sjuksköterskan.
Harrys perspektiv
Vi leddes genom några korridorer, och kom fram till en dörr. Sjuksköterskan öppnade dörren och vi gick in. Där inne låg Nicole. På en vit sjukhussäng. Runt henne stod kanske 5 läkare och var väldigt koncentrerade på det dem gjorde. Sjuksköterskan kom fram till oss.
"She has been hit in the stomach and the face."
"Is it serious" frågade jag, alldeles utom mig av oro.
"yes, they will have to a operation, due to damages of inner organs. (inre organ)
"will she survive the operation" frågade Olivia
"There is a chance that she will die. Has she ever been hurt like this before"
"yes, 4 years ago, she was raped and hurt badly. She was hit in the stomach and the face, and the doctor said that if anything like this happens again, she will probably die" sa olivia.
"Ok, you can wait outside" Vi gick ut och där satt killarna, och vi berättade allting. Efter det satt vi bara där och var tysta. Efter några timmar, kanske 5 timmar kom sjuksköterskor ut. Jag tittade upp och hoppades att allting var ok.
"You can come in now, but I have some bad news" _________________________________________________________________
DUUM DUUM DUUUUUUUUUUUUUUUM!!!
kort del jag vet! Men jag planerade egentligen inte på att uppdatera idag, men ändrade mig pga statistiken och kommentarerna! Hade ca. 50 unika och över HUNDRA sidvisningar! Ni verkar verkligen vilja ha en del ju. SÅ här kommer den :)
Nästa del kommer troligen imorgon och kommer vara längre :)
”Hola” sa jag glatt
”Is this Olivia Boman?” sa någon. Ok, det var verkligen inte Nicole.
”Yes”
”Please, come to the hospital now”
”What why?”
”It's Nicole, she is hurt”
”I'll be there”
Jag kunde inte sluta tänka på det som hände för 4 år sen med Nick. Jag gick ut i vardagsrummet.
”Everyone we are going to the hospital. Louis, you will drive”
”What, why” sa alla samtidigt.
”It's Nicole”
__________________________________________________________________________
Louis perspektiv:
Vi satt i bilen och åkte mot sjukhuset. Olivia satt och tröstade Sofie, men man såg att Olivia höll tillbaka tårarna. Niall satt brevid Sofie och höll henne i handen. Zayn satt och tittade ut ur fönstret. Harry tittade rakt fram, helt uttryckslös i ansiktet. Jag visste att han har känslor för Nicole, väldigt starka känslor faktiskt. Jag försökte muntra upp stämningen lite.
"Sofie, it's nothing to cry about. She will be ok." tröstade jag.
"No she won't you don't know anything." lyckades hon få fram mellan snyftningarna.
"I'm sure you are overreacting now" sa Niall
"No she isn't. There is a big chance that she will die." sa Olivia
"What,why?" frågade Zayn
"I can't tell you the whole story, you will have to ask Nicole later." svarade Olvia
"Lets just say she got hurt badly when she was 13" sa Sofie, nästan viskade.
Jag lyckades verkligen muntra upp dem. Lyckat Louis, tänkte jag för mig själv. Men som tur var, var vi framme och Sofie och Olivia sprang in och vi följde efter. Vi gick fram till receptionen.
"Nicole Isaksen" sa Olivia
"Are you relatives" frågade sjuksköterskan
"No, we are her best friends. Her family is in Sweden" svarade Sofie
"Ok, come with me girls. Boys, stay here please"
"No, please let me go" sa Harry, jag blev förvånad det var det första han hade sagt på länge.
"Ok, but nobody else" sa den snälla sjuksköterskan.
Harrys perspektiv
Vi leddes genom några korridorer, och kom fram till en dörr. Sjuksköterskan öppnade dörren och vi gick in. Där inne låg Nicole. På en vit sjukhussäng. Runt henne stod kanske 5 läkare och var väldigt koncentrerade på det dem gjorde. Sjuksköterskan kom fram till oss.
"She has been hit in the stomach and the face."
"Is it serious" frågade jag, alldeles utom mig av oro.
"yes, they will have to a operation, due to damages of inner organs. (inre organ)
"will she survive the operation" frågade Olivia
"There is a chance that she will die. Has she ever been hurt like this before"
"yes, 4 years ago, she was raped and hurt badly. She was hit in the stomach and the face, and the doctor said that if anything like this happens again, she will probably die" sa olivia.
"Ok, you can wait outside" Vi gick ut och där satt killarna, och vi berättade allting. Efter det satt vi bara där och var tysta. Efter några timmar, kanske 5 timmar kom sjuksköterskor ut. Jag tittade upp och hoppades att allting var ok.
"You can come in now, but I have some bad news" _________________________________________________________________
DUUM DUUM DUUUUUUUUUUUUUUUM!!!
kort del jag vet! Men jag planerade egentligen inte på att uppdatera idag, men ändrade mig pga statistiken och kommentarerna! Hade ca. 50 unika och över HUNDRA sidvisningar! Ni verkar verkligen vilja ha en del ju. SÅ här kommer den :)
Nästa del kommer troligen imorgon och kommer vara längre :)
Svar på kommentar
Kommentar:
Älskar verkligen din blogg! Men det skulle vara roligt om du visade en bild på dig själv och berättade lite om dig själv. :D bästa novellen!
Tack för kommentaren och den positiva feedbacken! Ok, jag är en 12 årig tjej (99:à). Bor i Stockholm. Heter Katja. Älskar One Direction. Iallafall har typ skumma ögon som byter färg mellan brunt, grönt och guldigt. har lockigt hår. Som Hazza! Är lite random och är nästan aldrig seriös. Har också världens sämsta humor. Jag har seriöst sämre humor än Louis. Och är allergisk mot morötter. Trevligt va? Men här kommer lite bilder. (ok, ja jag är ful, so what?)
(förlåt för ett konstigt inlägg, men är helt annorlunda i person än i hur jag skriver novellen)
Ps. Kapitel 19 kommer upp alldeles strax.
Tack,tack,tack!!
Statistiken dem senaste dagarna har bara gått uppåt! Behöver däremot få mera kommentarer! Men tack för alla som kikar in på min blogg och läser min novell! Det betyder.
Har börjat skriva på kapitel 19 nu! Men det är inte 100 % säkert att den kommer upp idag! Men jag gör så gott jag kan, ni förtjänar det :)
Onedworld.blogg.se
Denna novell bloggen är super bra! De skriver på en novell som heter Forever Young. Jag fastnade för novellen direkt, jag älskar den! Give it a shot ;)
http://onedworld.blogg.se/
http://onedworld.blogg.se/
http://onedworld.blogg.se/
http://onedworld.blogg.se/
http://onedworld.blogg.se/
(bilden är INTE en länk)
Another world-kapitel 18
Previous
Efter ungefär en timme, så hade jag ingen aning om vart jag var. Jag såg en kille stå vid en parkbänk. Jag gick fram till honom
"Excuse me, do you know how to get to The Ritz hotel?" Frågade jag. Killen vände sig om. Jag blev helt stel av skräck när jag såg vem det var. Jag ville springa, men mina ben vägrade röra på sig. Det enda jag fick fram var
"Ni..Nick?
___________________________________________________________________________________
Nicoles perspektiv:
Jag kunde inte koncentrera mig, rädslan tog över hela mitt sinne. Jag hörde ett avlägset skratt. Det var inte ett glatt skratt utan ett elakt, och hånande skratt.
”Jaså om det inte är lilla Nicole” Jag kände igen rösten allt för väl. Mot min vilja tänkte jag tillbaka på den hemska dagen för 4 år sedan. Jag kom ihåg allting. I minsta lilla detalj.
*Flashback*
Jag var så glad. När jag hade berättat för Sofie och Olivia att jag skulle på en dejt med Nick som gick i 9:an, blev de inte alls glada för min skull, utan blev misstänksamma. De sa att det var något skumt med att någon från 9:an gick ut med en tjej som gick in 6:an. Han var 3 år äldre än mig, jag var 12 snart 13, och han var 16. Jag brydde mig inte om deras misstankar. Han hade varit så snäll mot mig. Han hade varit en gentleman, och var alltid snäll. Han frågade alltid om jag var redo, om jag tyckte att det ok. Men trots allt skulle Sofie & Olivia ändå hjälpa till och fixa mig. Vi skulle gå på bio, och sen äta middag. Jag var så nervös och hade till och med köpt nya kläder. Jag hade på mig ett par gula jeans, och ett vitt och svart randigt linne. Jag hade på mig massa smycken, ringar, halsband, örhängen och armband. Jag hade sminkat mig och plattat håret. Allt för att se äldre ut. När jag äntligen var klar var jag väldigt nöjd med mitt utseende. Jag kände mig otroligt säker. Nick hämtade mig klockan 6 och vi åkte till bion. Vi kollade på en jättebra film, och hade otroligt kul. Allt gick super, ända tills vi skulle gå och äta middag. Han sa att vi skulle till någon pizzeria. Vi gick dit men istället för att gå mot pizzerian, drog han in mig i en mörk gränd. Liten som jag var förstod jag ingenting. Jag trodde han kanske skulle berätta något, säga att han älskar mig. Men jag hade helt fel.
”Vad gör vi här” fnissade jag
”Det får du se” svarade han, med en helt annan röst än tidigare. Rösten var inte vänskaplig längre utan lömsk och läskig. Jag blev rädd och försökte gå därifrån, när jag gjorde det slog han mig. Han slog mig på kinden och jag kommer fortfarande ihåg den brännande smärtan. Han slog mig en till gång och en till och ännu en gång. Sen slog han mig i magen och sparkade mig i magen. Jag kommer ihåg smärtan allt för väl. Om jag stänger ögonen kan jag fortfarande känna den smärtan. Den brännande smärtan, som får en att önska att man bara kunde dö, så man slapp känna den smärtan. Jag började blöda när han puttade ner mig på marken. Jag skrapade upp båda armbågarna. Jag ställde mig upp och försökte springa iväg men han stoppade mig. Han började ta av sig byxorna. Han puttade till mig ännu en gång. Då svimmade jag.
Några timmar senare vaknade jag och kollade mig omkring. Jag låg på ett sjukhus. Mina föräldrar satt med mig på ena sidan av sängen. På andra sidan satt Sofie och Olivia. Sofie såg att jag var vaken och sa till sjuksköterskan. Hon berättade att jag hade blivit grovt misshandlad och våldtagen. Hon sa även att jag hade tur som inte hade blivit gravid. Jag började gråta. Min mamma tog min hand och tröstade mig. Jag fick stanna på sjukhuset över natten. Jag hade fått allvarliga inre skador i magen. Om jag blev misshandlad igen skulle jag troligen dö. De tre månader som följde var de värsta i mitt liv. Jag började skära mig själv. Det fick mig att må bättre. Det enda som fick mig att sluta var mina bästa vänner Sofie och Olivia. Jag gick knappt i skolan och mådde för det mesta illa och fick ligga i sängen. Men med hjälp av min familj och mina vänner gick jag med på att gå till en psykolog. Vi polisanmälde Nick och han åkte in i fängelse. Han skulle sitta inne i 3 år. Efter ett tag började jag må bättre. Jag gick vidare. Men jag har fortfarande kvar dem där hemska ärren på mina handleder, som påminner mig om händelsen.
*Slut på flashback*
Jag skakade. Han tog fram sin hand och slog mig på kinden. Jag kände den hemska smärtan igen. Medans han slog mig sa han samma ord om och om igen.
”Du ska få ångra att du lämnade mig”
Jag hade tur. Folk började gå förbi. Han slutade slå mig och slängde in mig i ett hörn. Där låg jag och kunde inte röra mig. Jag ville gå hem, men jag kunde inte. Hela kroppen värkte.
Olivias perspektiv:
Jag hörde ytterdörren stängas och kollade vem det var som gick. Jag hittade en lapp på dörren. Jag läste.
”GODMOORNING!!! Jag drar ut, ska på en promenad. Ring om jag inte är tillbaka innan lunch. Ciao”
Jag skrattade lite åt lappen och gick upp till Sofies rum. Hon och Niall hade blivit sams igen. Vi gick för att väcka dem andra. Vi hoppade på dem och skrek och sjöng lite. Dem tyckte tydligen inte det var särskilt kul. Skumt... Vi åt frukost och sen så satte vi på teven. Vi bestämde sedan oss för att spela wii. Jag vann såklart. Eller inte. När klockan var runt ett ringde jag till Nicole. Ingen svarade. Jag skickade ett sms till henne. Ungefär 20 minuter senare ringde min mobil. Det var Nicole.
”Hola” sa jag glatt
”Is this Olivia Boman?” sa någon. Ok, det var verkligen inte Nicole.
”Yes”
”Please, come to the hospital now”
”What why?”
”It's Nicole, she is hurt”
”I'll be there”
Jag kunde inte sluta tänka på det som hände för 4 år sen med Nick. Jag gick ut i vardagsrummet.
”Everyone we are going to the hospital. Louis, you will drive”
”What, why” sa alla samtidigt.
”It's Nicole”
___________________________________________________________________________
Shulululu! Blev väldigt nöjd med den här delen, skrev på ett lite annorlunda sätt. Dessutom är den längre än vanligt. Vad tycker ni om den, är den bra eller dålig? Nästa del kommer imorgon :D
Efter ungefär en timme, så hade jag ingen aning om vart jag var. Jag såg en kille stå vid en parkbänk. Jag gick fram till honom
"Excuse me, do you know how to get to The Ritz hotel?" Frågade jag. Killen vände sig om. Jag blev helt stel av skräck när jag såg vem det var. Jag ville springa, men mina ben vägrade röra på sig. Det enda jag fick fram var
"Ni..Nick?
___________________________________________________________________________________
Nicoles perspektiv:
Jag kunde inte koncentrera mig, rädslan tog över hela mitt sinne. Jag hörde ett avlägset skratt. Det var inte ett glatt skratt utan ett elakt, och hånande skratt.
”Jaså om det inte är lilla Nicole” Jag kände igen rösten allt för väl. Mot min vilja tänkte jag tillbaka på den hemska dagen för 4 år sedan. Jag kom ihåg allting. I minsta lilla detalj.
*Flashback*
Jag var så glad. När jag hade berättat för Sofie och Olivia att jag skulle på en dejt med Nick som gick i 9:an, blev de inte alls glada för min skull, utan blev misstänksamma. De sa att det var något skumt med att någon från 9:an gick ut med en tjej som gick in 6:an. Han var 3 år äldre än mig, jag var 12 snart 13, och han var 16. Jag brydde mig inte om deras misstankar. Han hade varit så snäll mot mig. Han hade varit en gentleman, och var alltid snäll. Han frågade alltid om jag var redo, om jag tyckte att det ok. Men trots allt skulle Sofie & Olivia ändå hjälpa till och fixa mig. Vi skulle gå på bio, och sen äta middag. Jag var så nervös och hade till och med köpt nya kläder. Jag hade på mig ett par gula jeans, och ett vitt och svart randigt linne. Jag hade på mig massa smycken, ringar, halsband, örhängen och armband. Jag hade sminkat mig och plattat håret. Allt för att se äldre ut. När jag äntligen var klar var jag väldigt nöjd med mitt utseende. Jag kände mig otroligt säker. Nick hämtade mig klockan 6 och vi åkte till bion. Vi kollade på en jättebra film, och hade otroligt kul. Allt gick super, ända tills vi skulle gå och äta middag. Han sa att vi skulle till någon pizzeria. Vi gick dit men istället för att gå mot pizzerian, drog han in mig i en mörk gränd. Liten som jag var förstod jag ingenting. Jag trodde han kanske skulle berätta något, säga att han älskar mig. Men jag hade helt fel.
”Vad gör vi här” fnissade jag
”Det får du se” svarade han, med en helt annan röst än tidigare. Rösten var inte vänskaplig längre utan lömsk och läskig. Jag blev rädd och försökte gå därifrån, när jag gjorde det slog han mig. Han slog mig på kinden och jag kommer fortfarande ihåg den brännande smärtan. Han slog mig en till gång och en till och ännu en gång. Sen slog han mig i magen och sparkade mig i magen. Jag kommer ihåg smärtan allt för väl. Om jag stänger ögonen kan jag fortfarande känna den smärtan. Den brännande smärtan, som får en att önska att man bara kunde dö, så man slapp känna den smärtan. Jag började blöda när han puttade ner mig på marken. Jag skrapade upp båda armbågarna. Jag ställde mig upp och försökte springa iväg men han stoppade mig. Han började ta av sig byxorna. Han puttade till mig ännu en gång. Då svimmade jag.
Några timmar senare vaknade jag och kollade mig omkring. Jag låg på ett sjukhus. Mina föräldrar satt med mig på ena sidan av sängen. På andra sidan satt Sofie och Olivia. Sofie såg att jag var vaken och sa till sjuksköterskan. Hon berättade att jag hade blivit grovt misshandlad och våldtagen. Hon sa även att jag hade tur som inte hade blivit gravid. Jag började gråta. Min mamma tog min hand och tröstade mig. Jag fick stanna på sjukhuset över natten. Jag hade fått allvarliga inre skador i magen. Om jag blev misshandlad igen skulle jag troligen dö. De tre månader som följde var de värsta i mitt liv. Jag började skära mig själv. Det fick mig att må bättre. Det enda som fick mig att sluta var mina bästa vänner Sofie och Olivia. Jag gick knappt i skolan och mådde för det mesta illa och fick ligga i sängen. Men med hjälp av min familj och mina vänner gick jag med på att gå till en psykolog. Vi polisanmälde Nick och han åkte in i fängelse. Han skulle sitta inne i 3 år. Efter ett tag började jag må bättre. Jag gick vidare. Men jag har fortfarande kvar dem där hemska ärren på mina handleder, som påminner mig om händelsen.
*Slut på flashback*
Jag skakade. Han tog fram sin hand och slog mig på kinden. Jag kände den hemska smärtan igen. Medans han slog mig sa han samma ord om och om igen.
”Du ska få ångra att du lämnade mig”
Jag hade tur. Folk började gå förbi. Han slutade slå mig och slängde in mig i ett hörn. Där låg jag och kunde inte röra mig. Jag ville gå hem, men jag kunde inte. Hela kroppen värkte.
Olivias perspektiv:
Jag hörde ytterdörren stängas och kollade vem det var som gick. Jag hittade en lapp på dörren. Jag läste.
”GODMOORNING!!! Jag drar ut, ska på en promenad. Ring om jag inte är tillbaka innan lunch. Ciao”
Jag skrattade lite åt lappen och gick upp till Sofies rum. Hon och Niall hade blivit sams igen. Vi gick för att väcka dem andra. Vi hoppade på dem och skrek och sjöng lite. Dem tyckte tydligen inte det var särskilt kul. Skumt... Vi åt frukost och sen så satte vi på teven. Vi bestämde sedan oss för att spela wii. Jag vann såklart. Eller inte. När klockan var runt ett ringde jag till Nicole. Ingen svarade. Jag skickade ett sms till henne. Ungefär 20 minuter senare ringde min mobil. Det var Nicole.
”Hola” sa jag glatt
”Is this Olivia Boman?” sa någon. Ok, det var verkligen inte Nicole.
”Yes”
”Please, come to the hospital now”
”What why?”
”It's Nicole, she is hurt”
”I'll be there”
Jag kunde inte sluta tänka på det som hände för 4 år sen med Nick. Jag gick ut i vardagsrummet.
”Everyone we are going to the hospital. Louis, you will drive”
”What, why” sa alla samtidigt.
”It's Nicole”
___________________________________________________________________________
Shulululu! Blev väldigt nöjd med den här delen, skrev på ett lite annorlunda sätt. Dessutom är den längre än vanligt. Vad tycker ni om den, är den bra eller dålig? Nästa del kommer imorgon :D
Another world-kapitel 17
Previous:
"Hello" sa han trött
"How could you do this to her?"skrek jag
"What? Who is this?" frågade han, helt plötsligt nyvaken.
"It's Olivia, you idiot" skrek jag ännu högre " how could you do this to Sofie?"
"I was drunk"
"That was the lamest excuse I've ever heard. I don't care if you were drunk or not! If you really love her, you wouldn't do it, even if you were drunk! Now Sofie has been lying in her bed crying her eyes out since she came home"
"I'm sorry" sa han skamset
"Why are you saying sorry to me?" frågade jag
"I..I don't know"
"Do you love her" frågade jag
"Yes, I do. With all my heart"
"Well, then get your but over her and apologize to her!"
"I'm on my way" sa han och la på. Jag skyndade mig in till Sofies rum och la tillbaka hennes telefon. Sen gick jag till Sofie och sa
"Det kommer bli bra. Han är på väg" Hon svarade inte men hennes tårar tog äntligen slut.
__________________________________________________________________________
Nialls perspektiv
Jag sprang den korta biten från våran lägenhet till Sofies hotell. Jag knackade på dörr 187 och dörren öppnades av Olivia. Hon såg arg och besviken ut. Utan att säga något pekade hon bara mot en dörr, som jag antog var Sofies rum. Jag gick fram till dörren och fick verkligen anstränga mig för att inte börja gråta. Jag hatade mig själv så himla mycket just nu. Jag knackade på dörren men fick inget svar. Jag öppnade dörren. Där låg Sofie och grät. Hon såg så förstörd ut och allt var mitt fel. Jag gick fram till hennes säng och satte mig på kanten.
"Sofie, I'm sorry" försökte jag
"Get out" viskade hon. Då kunde jag inte hålla mig längre. Jag kände tårarna komma.
"Please, let me explain"
"No"
"I love you". sa jag, och jag menade det med hela mitt hjärta. Jag hörde henne sucka lite.
"Then, why did you kiss her?" frågade hon. Egentligen visste jag inte svaret på den frågan. Jag var full men ändå? Varför hade jag kysst henne?
"I was drunk, and didn't know what I was doing" sa jag
"And?"
"I didn't mean anything Sof. I love you, not her" snyftade jag
"Niall..." började hon
"Yes?" viskade jag. Hon tog tag i min hand och kollade rakt in i mina ögon. Det var som om hon såg rakt igenom mig.
"I know that you are telling the truth. If you were drunk, then it is not your fault"
"Do you forgive me" sa jag och slutade gråta
"Yes" Jag log större än jag någonsin gjort förrut "But.."
"But, what?"
"I will not be able to trust you"
"But, what is a relationship without trust?" frågade jag och kände hur mitt hjärta sjönk.
"Nothing. You will have to show me I can trust you. If you never cheat on me again and if you are there for me, I will trust you, but it will take some time"
"I love you Sof"
"I love you to"
Vi möttes i en mjuk kyss.
Nicoles perspektiv
Jag vaknade runt 7 på morgonen. Jag visste att jag inte skulle kunna sova så jag bestämde mig för att gå ut på en promenad. Jag tog på mig ett par tränings shorts och en t-shirt. Sen tog jag på mig mina converse och tog min handväska. Jag packade ner min mobil, plånbok och lite annat nödvändigt och sen gick jag. Jag började gå runt i London. Det kanske inte var världens bästa ide, eftersom jag kommer nog gå vilse. Efter ungefär en timme, så hade jag ingen aning om vart jag var. Jag såg en kille stå vid en parkbänk. Jag gick fram till honom
"Excuse me, do you know how to get to The Ritz hotel?" Frågade jag. Killen vände sig om. Jag blev helt stel av skräck när jag såg vem det var. Jag ville springa, men mina ben vägrade röra på sig. Det enda jag fick fram var
"Ni..Nick?"
__________________________________________________________________
Vem tror ni killen är?
Här är nicoles outfit: http://www.polyvore.com/cgi/set?id=44677779
"Hello" sa han trött
"How could you do this to her?"skrek jag
"What? Who is this?" frågade han, helt plötsligt nyvaken.
"It's Olivia, you idiot" skrek jag ännu högre " how could you do this to Sofie?"
"I was drunk"
"That was the lamest excuse I've ever heard. I don't care if you were drunk or not! If you really love her, you wouldn't do it, even if you were drunk! Now Sofie has been lying in her bed crying her eyes out since she came home"
"I'm sorry" sa han skamset
"Why are you saying sorry to me?" frågade jag
"I..I don't know"
"Do you love her" frågade jag
"Yes, I do. With all my heart"
"Well, then get your but over her and apologize to her!"
"I'm on my way" sa han och la på. Jag skyndade mig in till Sofies rum och la tillbaka hennes telefon. Sen gick jag till Sofie och sa
"Det kommer bli bra. Han är på väg" Hon svarade inte men hennes tårar tog äntligen slut.
__________________________________________________________________________
Nialls perspektiv
Jag sprang den korta biten från våran lägenhet till Sofies hotell. Jag knackade på dörr 187 och dörren öppnades av Olivia. Hon såg arg och besviken ut. Utan att säga något pekade hon bara mot en dörr, som jag antog var Sofies rum. Jag gick fram till dörren och fick verkligen anstränga mig för att inte börja gråta. Jag hatade mig själv så himla mycket just nu. Jag knackade på dörren men fick inget svar. Jag öppnade dörren. Där låg Sofie och grät. Hon såg så förstörd ut och allt var mitt fel. Jag gick fram till hennes säng och satte mig på kanten.
"Sofie, I'm sorry" försökte jag
"Get out" viskade hon. Då kunde jag inte hålla mig längre. Jag kände tårarna komma.
"Please, let me explain"
"No"
"I love you". sa jag, och jag menade det med hela mitt hjärta. Jag hörde henne sucka lite.
"Then, why did you kiss her?" frågade hon. Egentligen visste jag inte svaret på den frågan. Jag var full men ändå? Varför hade jag kysst henne?
"I was drunk, and didn't know what I was doing" sa jag
"And?"
"I didn't mean anything Sof. I love you, not her" snyftade jag
"Niall..." började hon
"Yes?" viskade jag. Hon tog tag i min hand och kollade rakt in i mina ögon. Det var som om hon såg rakt igenom mig.
"I know that you are telling the truth. If you were drunk, then it is not your fault"
"Do you forgive me" sa jag och slutade gråta
"Yes" Jag log större än jag någonsin gjort förrut "But.."
"But, what?"
"I will not be able to trust you"
"But, what is a relationship without trust?" frågade jag och kände hur mitt hjärta sjönk.
"Nothing. You will have to show me I can trust you. If you never cheat on me again and if you are there for me, I will trust you, but it will take some time"
"I love you Sof"
"I love you to"
Vi möttes i en mjuk kyss.
Nicoles perspektiv
Jag vaknade runt 7 på morgonen. Jag visste att jag inte skulle kunna sova så jag bestämde mig för att gå ut på en promenad. Jag tog på mig ett par tränings shorts och en t-shirt. Sen tog jag på mig mina converse och tog min handväska. Jag packade ner min mobil, plånbok och lite annat nödvändigt och sen gick jag. Jag började gå runt i London. Det kanske inte var världens bästa ide, eftersom jag kommer nog gå vilse. Efter ungefär en timme, så hade jag ingen aning om vart jag var. Jag såg en kille stå vid en parkbänk. Jag gick fram till honom
"Excuse me, do you know how to get to The Ritz hotel?" Frågade jag. Killen vände sig om. Jag blev helt stel av skräck när jag såg vem det var. Jag ville springa, men mina ben vägrade röra på sig. Det enda jag fick fram var
"Ni..Nick?"
__________________________________________________________________
Vem tror ni killen är?
Här är nicoles outfit: http://www.polyvore.com/cgi/set?id=44677779
